"Vi är tvillingbröder, men det var bara han som föddes som kille"

Kapitel 3

Liams perspektiv:

När jag kom hem gick jag direkt mot köket. Det var en vana jag alltid har haft, jag vet inte riktigt varför. Jag tog ut en tallrik med någon slags asiatisk mat, som mamma hade förberett, från kylen. Jag kollade ner på maten med ett litet svagt leende. Jag var sjukt hungrig. Precis när jag stängde kylskåpsdörren kände jag några händer ta tag i mina axlar. Jag ryckte snabbt till på grund av den plötsliga beröringen och fick balansera tallriken med mat för att inte tappa den. Jag kollade förskräckt bakåt, men blev direkt lättad när jag såg att det bara var Josef som nu stod och skrattade.

"Du skulle sett dig själv! Du ryckte till som en papego-" han avslutade meningen och stirrade på mitt ansikte. Först var jag förvirrad, men sedan insåg jag vad det var som hade fångat hans blick. Jag fick ju ett slag i ansiktet, det kanske syns? Det kanske var därför folk på stan såg ut att vara rädda för mig, dom typ undvek att vara nära mig.

"Du blöder?" hans ansiktsuttryck var förvirrat, och jag tog upp handen för ansiktet och kände efter. Jag kollade på handen igen och såg den mörkröda, varma vätskan som konstaterade det han precis sagt. Hur kunde jag inte ha märkt det innan? Alla måste trott jag var någon slags mördare eller något..

Jag ställde ner tallriken på bordet och gick mot badrummet med Josef hack i häl. När jag mötte min egna spegelbild kände jag nästan inte igen mig själv. Halva mitt ansikte var täckt med blod och mina ögon var rödsprängda, även fast jag inte hade gråtit. På något sätt kändes det som att jag såg mer ut som en kille. Jag gillade det. Men sedan såg jag mina långa ögonfransar och min fjuniga hud. Jag såg ut som en tjej. Jag svalde snabbt och försökte få bort tankarna från det området. Det sista jag behövde göra nu var att tänka på att jag ser ut som en tjej. Josef satte sig på golvet och kollade upp på mig som ett litet barn.

"Jag slogs med Isak, det gör inte ens ont så hur fan kan det blöda så här mycket?" förklarade jag och satte på kranen och satte klumpigt mitt ansikte under den och gjorde rent det lilla såret som orsakat den stora blödningen. Josef började skratta.

"Du slogs med Isak? Varför?" han ställde sig upp igen när jag tog tag i en handduk och torkade av mig. Det sved till när det spetsiga tyget träffade såret och jag drog snabbt ifrån mig handduken för att bespara mig smärtan.

"Han snackade skit om Adrian." svarade jag och fortsatte koncentrera mig på såret. Jag såg när Josef gick ut ur rummet, nöjd med bara den förklaringen, och hörde hur han gick upp för trappan. Jag suckade när jag kände mobilen vibrera i fickan, men drog ändå direkt upp den.

Gissa vad? DET ÄR TJEJKVÄLL IKVÄLL!! Alla tjejer är inbjudna!! <3 Snälla Lilly, kom på en sånhär sak för en gångs skull? Det är hemma hos mig /Amira

Jag suckade ännu mer och tog mig själv för pannan. Varför gör dom ens såhär? Varför vill dom ens ha mig där när jag inte ens är det minsta lik dom? Varför ser dom inte att jag är en kille? Jag kände hur ilskan snabbt byggdes upp i min mage igen. För en sekund var jag nära att kasta i väg mobilen innan jag insåg att den skulle gå sönder om jag gjorde det.

Det var min bästa tjejkompis, jag trodde hon förstod mig bättre.

Jag försökte ta djupa andetag, kontrollera mitt intag av syre och minimera det för att min kropp skulle fokusera på att överleva än att göra mig ännu argare. Det är mitt sätt att hantera ilska, att minska och förkorta mina andetag. Det funkar för mig, varje gång.

Jag kände direkt hur mina hjärtslag blev mer regelbundna igen och hur min ilska sakta sjönk. Ibland tror jag att jag har något slags aggressionsproblem. När jag väl blev arg, då blev jag sjukt arg. Speciellt om det var relaterat till att folk ser på mig som en tjej.

Jag knäppte mina händer och tryckte dom mot baksidan av mitt huvud i ren frustration. Varför kunde jag inte bara blivit född som kille från början? Varför måste just jag gå igenom det här? Varför måste allt vara så jävla komplicerat och deprimerande hela tiden?

Det var som att alla tankar träffade mig på en gång. Jag kände hur ilskan sköt igenom mig igen och hur den plötsligt kontrollerade min hand som hårt knöts ihop och i nästa sekund hade jag slått den hårt mot badrumsväggen. En stor smäll hördes och det gjorde sjukt ont. Jag drog snabbt tillbaks min hand och ångrade starkt slaget. Jag såg hur det sakta började öppna sig ett sår och blöda, säkert för att den redan var lite öm efter att ha träffat Isaks hårda huvud innan.

Jag satte snabbt näven under kranen och hörde direkt snabba steg komma mot dörren. Mammas oroade ansikte dök upp och hon kollade förskräckt på mitt ansikte, och sedan på blodet som tunnades ut i vattnet och gjorde att det såg ut som en mordplats.

"Vad har du gjort, Lilly?" frågade hon med bestämd, men samtidigt en oroad, ton. Jag visste att hon inte var direkt förvånad, det har hänt många gånger att jag hamnat i slagsmål och jag visste mycket väl om att hon redan visste precis vad som hade hänt. Hon visste också att jag ibland har svårt att kontrollera all ilska. Hon är verkligen världens bästa mamma, ända tills det kommer till något som har med min 'maskulinitet' att göra. Hon gillade inte den sidan av mig alls, jag har alltid vetat att det har oroat henne.

"Isak." sa jag bara och stängde av kranen. Hon visste vem han var. Jag öppnade lådan under handfatet och tog ut den lilla lådan full med plåster.

"Vad hände den här gången då? Är du okej? Behöver du en värktablett?" frågade hon, satte armarna i kors och lutade sig mot dörrkarmen med uppspärrade ögonbryn. Jag suckade innan jag skakade på huvudet.

"Ja, jag är okej, jag behöver inte något. Det var för att han kallade Adrian tjock. "

"Så du slog honom?"

"Ja?" svarade jag och kollade upp på henne i en sekund bara för att se hennes besvikna blick och hur hon drog in ett djupt andetag som att hon skulle försöka få in kraft till att säga något.

"Tjejer slåss inte." hörde jag henne svagt muttra samtidigt som flera steg närmade sig. Orden träffade mig som pilar i mitt hjärta. Varför skulle hon alltid bara göra allt värre? Pappa dök upp bakom henne och direkt kändes det lite bättre när jag såg hans skinande, undrande ögon.

"Det viktigaste av allt, vann du?" frågade han och höll i tummarna i hoppet om att svaret skulle vara 'ja'.

"Det vet du." sa jag med ett leende och direkt efter sken hans ansikte upp och han lyste som en sol. Hans leende breddes ut och han slog ut armarna i luften.

"Jag visste det!" sa han innan han vände sig till mamma. "Det var jag som lärde hono- henne. Hon är redan ett proffs!" jag log stort åt att han faktiskt var på väg att säga 'honom', det gjorde mitt liv varje gång och det betyder alltid lika mycket. En skön känsla spreds genom hela mig och det kändes som att jag nästan skulle sprickas av glädje. Men mammas arga blick träffade hans glada.

"TJEJER slåss inte! Hon ska inte slåss, uppmuntra henne inte!" när hon sa det kände jag direkt hur glädjen sakta förtvinades. Jag satte snabbt på ett litet plåster i ansiktet och ett större på min hand innan jag trängde mig ut därifrån och snabbt gick upp för trappan. Jag orkade verkligen inte lyssna på det mer. Jag orkade verkligen inte idag, det var för mycket.

När jag kom in i mitt rum stängde jag argt dörren och ställde mig i mitten av mitt rum. Jag stirrade bara ut genom fönstret och stod som paralyserad i flera minuter innan jag tillslut drog av mig tröjan och byxorna och bara la mig i min säng, drog täcket upp till nacken och stängde mina ögon. Precis då kom jag ihåg maten som fortfarande fanns på bordet. Jag övervägde det innan jag suckade. Jag orkade inte. Jag ville bara sova.

______________________________________________

Vad vill ni ha mer av, och vad blir för uttjatat? Vad tycker du om den?