M.E.C.M (Svenska)

Kapitel 5

Måndag 8 maj
Celines perspektiv

De starka ljusen från strålkastarna bländade mig, jag stod på scenen där vi i juni ska spela vår produktion.
Den fjärde juni är det premiär och just nu repade vi olika scener.
Jag repeterade min monolog tillsammans med Emma.
Vi befinner oss på scenen där ett sjukhusrum är gestaltat, jag halvsitter i sängen medan hon står bredvid.
"Jag kommer att förlåta dig. För att jag har tagit mycket smärtstillande läkemedel just nu."
Förtvivlat fortsätter jag "Du vet att jag dog i femton sekunder, eller hur"

"Spoiler alert: himlen ser ut som ett riktigt hotell i Miami" sa jag sen skrattandes.

Jag går tillbaka till det seriösa " När jag vaknade på gatan var allt jag kunde se min mammas ansikte och Gretchens stora ansikte som tittade ner på mig. Och de båda såg så förvånade ut. Inte ens ledsen, bara förvånad över att jag kunde blöda. Som att de glömt att jag är en människa."

Innan jag fortsätter sätter jag mig upp lite.
"Jag har faktiskt varit en människa hela tiden. Och folk säger att jag är en bitch. Men du vet du vad de skulle kalla mig om jag var en pojke? "Reginald". Det var min mamma som skulle döpa mig om jag var en pojke, så helt ärligt skulle jag hellre vara en bitch".

"Vi bryter här" hördes från vår teaterlärare, Maria, som var regissör för vår produktion.
Jag och Emma kom ner och satte oss på scenkanten medan Maria gick igenom några noteringar som hon hade, det var inte då många som jag hade förväntat mig.
"Ta paus tills vi kör genomdraget klockan 13.30, vila och ät något" fortsatte hon efter de sakerna hon ville att vi skulle ändra på.

Med våra trötta ben gick vi ut till matsalen som idag skulle servera kyckling curry med ris. Vilket både jag och Emma verkligen tyckte om.
Vi satte oss och åt tillsammans med våra klasskompisar som inte repade.
När vi nästan slängt i oss maten var klockan kvart i ett och det var dags för oss att gå ut till teatern för att fixa kostym och myggor inför genomdraget.
Nästan alla i ensemblen hade rosa kläder på sig eftersom det är den färgen som symboliserar musikalen vi ska spela.

Jag satte på mig en vit T-shirt och en rosa kort plisserad kjol, det var ganska lugnt för mig att byta om eftersom min första entre inte är förens ungefär en kvart in i föreställningen. Kläderna var på och nu var det dags att gå till myggrummet och hämta min mygga, nummer 9.
Varje föreställning har jag haft just nummer nio, det har blivit lite som mitt turnummer.
Jag hämtade tejp som skulle hålla myggan på plats två fingrar ifrån min mun.
När jag precis satt på min mygga hör jag min que till att gå ner till scenen och ställa mig i den tredje byxan på höger sida.

"Min vad?" Hör jag Emma säga vilket är min replik jag ska gå in på.
"Stör han dig?" Säger jag till Emma innan jag fortsätter prata fast till Axel, en kille som går i vår klass.
"Jason, varför ska du vara så snål?"
Axel svarar " Jag är vänlig till en ny elev".
Han fortsätter sen till Julia.
Vi fortsatte att köra igenom hela föreställningen och jag tyckte att det gick ganska bra.
Jag hade precis sagt min sista replik som var "tack" medan de kastade blommor mot mig upp på den uppbyggda scenen på scenen.

När allt var undanplockat var skoldagen slut och jag var enormt trött. Jag och Emma skulle ha följe hem och sen skulle jag slänga mig i sängen utan att göra något.
Klockan slog 17.02 när vi fick lov att gå hem och med våra väskor på ryggen gick vi sen till bussen som skulle gå 17.23. Vi kom fram till busstationen och kunde direkt gå på bussen som sen tog en kvart innan vi kunde gå av igen.
Jag vred om nyckeln i nyckelhålet och låste upp dörren, jag var ensam hemma igen.
Mina vita sneakers slängde jag av mig så fort jag kunde och gick sen upp för att kolla på Netflix på mitt rum efter jag plockat på mig en chipspåse.

Min mobils låsskärm startades, jag hade inte haft igång min mobil sen genomdraget började.

17 olästa sms

De flesta var från Marcus, något enstaka var från mina föräldrar som skrev att de kommer hem imorgon.
"Du är otroligt vacker"
"Jag är så glad över att vi träffades, jag har nog aldrig mått så bra som jag gör med dig i min närhet."
"Jag ville att du ska veta det"
"Känner nu i efterhand att de kanske är jättekonstigt att jag skrev de"
"Förlåt"
"De var inte meningen"
"Fastän du är otroligt vacker och en underbar person kanske jag inte borde skrivit de"
"Varför svarar du inte?"
"Förlåt jag skulle inte ha skrivit det"
"Nu har jag förstört allt"
"Hoppas att de inte är helt förstört"
"Jag vill inte förlora dig"
"Snälla svara"

Jag svarade så fort jag kunde eftersom han inte visste att jag hade haft repetion.
"Förlåt, har haft min mobil avstängd senaste timmarna, hade genomdrag på skolan. Du är också otroligt vacker, och lär inte bli av med mig"
Skickat
"Jag kan inte vara mer tacksam för att fått träffa dig, vet inte vad jag hade tagit mig till om vi inte hade träffats den kvällen.. Jag tycker om dig Marcus"
Ej levererat

En lättnad lämnade min kropp när jag såg att de sista meddelandet aldrig skickats. Jag tänkte radera de direkt när ag skrivit det men råkade skicka det istället.

En notis poppade upp på min skärm.
Snapchat
från Marcus <3

Ett enkelt tryck tog mig vidare in på snapchat där jag öppnade snapen som nyligen skickats till mig.
En bild på Marcus fyllde min skärm med texten "Kan vi snacka ft? Saknar dig"

Sedan tryckte jag mig vidare in på facetime och tryckte på hans namn innan hans ansikte återigen fyllde min skärm.
"Hej" sa han det första han gjorde med alldeles glittrande ögon.
Därefter pratade vi tills vi båda somnade med samtalet igång.

___
(1021 ord)