M.E.C.M (Svenska)

Kapitel 6

⚠️TW: Självskadebeteende⚠️

Lördag 12 juni
Celines perspektiv

Publikens värme och kärlek svämmade upp över oss alla som stod på scenen. I publiken mötte jag ett par rådjursbruna ögon som jag hade kunnat drunkna i, Marcus. Bredvid honom satt Martinus men där var något med Marcus som gjorde att det var något speciellt med honom.

Hand i hand så bugade vi ytterligare en gång, jag stod i mitten med Emma och Axel bredvid mig. Känslan av att ta emot publikens applåder i slutet av en föreställning är magisk, den går inte att beskriva
Idag hade vi spelat den sista föreställningen av Mean Girls fast på svenska.

Alla sprang ut genom byxorna för att sen kunna springa in igen och ta emot applåderna från publiken en sista gång. Nerverna kom sprudlandes i hela min kropp. Jag rös till. Det finns verkligen ingenting som kan slå denna känslan.
Nu sprang vi åter igen ut genom de svarta byxorna medan den röda sammetsridån stängdes för sista gången. Vi skulle nu byta om och så innan vi kunde gå och hälsa på alla.

Jag tog på mig ett par basic svarta jeans och en vit hoodie.
"Är du klar än?" Skrek en röst utanför min dörr, Emma.

Jag öppnade dörren och hon hoppade till.
"Jupp, alltid redo."

Jag fick en blick av henne medan jag stängde dörren till min loge och sen sprang ner för trapporna och stannade upp vid dörren in till foajén.
Emma var tätt bakom mig och sen gick vi ut till alla som kollat.

Tvillingarna mötte våra blickar och vi styrde våra steg mot varandra. I sina händer höll de vars en ros. Marcus gav mig den han höll i samtidigt som Martinus gav Emma rosen han höll i.

"Tack" sa vi sen båda omedvetet i kör.
"Ska vi gå?" Frågade jag skrattandes och fick nickningar som svar.

Vi lämnade teatern som vi spelat på och utanför dörren in stod där tre yngre tjejer i 12 årsåldern.
Man kunde höra hur de skrek när de såg Marcus och Martinus och sen sprang upp mot de.

"Kan vi få ta en bild med er?" Frågade en av tjejerna med mobilen i handen.
"Självklart" svarade tvillingarna sen omedvetet samtidigt. Jag och Emma mötte varandras blickar med ett skratt.
Bilderna var tagna och det var dags för oss att ta oss hemåt, eller i alla fall hem till Emma.

Emmas perspektiv

Vi alla sitter där i soffan. Jag känner deras blickar på mig. Shit vad jag hatar att stå i centrum. Jag vill bara att de ska titta bort, inte titta på mig. Titta vart som helst men inte på mig! Men jag visste att denna dagen också skulle komma.
Detta var en dålig idé. Jag vill bara springa iväg.

"Okej...." Jag försöker dra ut på det så mycket som möjligt. Jag vill verkligen inte prata om det längre. Jag tror jag kommer spy. Eller svimma.

Jag känner en hand läggas på mitt ben som för att ge mig lite extra stöd. Jag tittar upp och möter Celines blick. Jag ser på henne att hon är nära på att börja gråta. Även fast jag inte visar det så är jag också det.
Celine vet redan vad som hänt och varför det började men jag kan se på henne att det är jobbigt för henne att höra det igen.

Jag tar ett djupt andetag och tar mig en snabb titt upp från mina händer.

"Okej, jag är inte direkt bra på att börja såna här saker så jag kommer bara kasta mig ut."

Jag klara fortfarande inte av att titta upp och fortsätter därför att leka med mina naglar.

"Man kan väl säga att allt började när jag var lite. Blev väldigt utfryst av mina vänner tills jag bara var för mig själv. Men det som verkligen startade det var att mina föräldrar skilde sig när jag var 14. Jag kände mig bara så ensam och lämnad att jag inte visste vad jag skulle göra. Så jag testade en gång. Sen en gång till. Det blev som ett beroende. Det fick smärtan jag kände på insidan att försvinna. Även fast det bara var temporärt så var det en av de skönaste känslorna. Att gå från en outhärdlig smärta som du inte vet hur du ska hantera, till bara tomhet. Det var lättare att hantera tomheten än något annat" jag slutade prata för att hämta andan och kollade snabbt upp på dem igen.
Jag såg att Martinus hade tårarna i ögonen och Celine satt och grät. Jag ville egentligen inte att hon skulle behöva höra det igen. Men hon insisterade.