The Alpha's pack

Kapitel 2

"Även om jag var beredd på att möta honom så var jag lika chockad som om jag inte skulle varit beredd."

Det var som att allt runt om kring stannat upp och att vi var de ända som visste vad som hände. Han börjar gå mot mig men släpper inte blicken från min. Han når fram till mig och det första han gör är att slå mig hårt i ansiktet.

"Vad fan gjorde du så för!?" Halv skriker jag till honom.

"Det var inte jag som dumpa dig för någon annan snubbe vet du." säger han kaxigt.

"Du kanske tror att jag är samma gammal Allison som innan jag flyttade, men det var för fyra år sedan så nu ska du får träffa den nya Allison." säger jag lite halv bitchigt till honom och han fattar inte vad jag menar så sparken i skrevet kommer som en chock.

Han hamnar på knä och håller sig för skrevet, han verkar ha ont, väldigt ont.

"Vad var det för?" Säger han med en pipig röst.

"Jag förklarade ju precis det, att den gamla Allison skulle ha tagit det slaget, utan något tjafs och istället försökt tänka ut vad hon gjorde fel, vad hon skulle kunnat gjort annorlunda. Men den nya Allison tar inte att folk bara slår henne, utan hon vill hämnas och sedan släppa det, förstått Paul?" säger jag med min kaxiga röst.

"Visst, men den nya Allison är inte uppskattad av mig i alla fall." säger han tillbaka smärtan i hans ögon har dämpats lite men inte jätte mycket och sedan reser han sig och stapplar i väg.

Jag har saknat att titta på honom, hans svarta hår, gröna ögon, hans muskler. Men jag måste erkänna att jag saknar inte hans personlighet särskilt mycket.

~~~

Jag kommer gåendes i korridoren när jag hör en röst som jag så väl känner igen.

"Allison?" Jag vänder mig om och ser Ophelia, Janice och Lova.

"Hej, vad kul och se dig." säger Lova med sin ljusa barnröst. Hon slänger sig fram och kramar mig. Hennes röda hår hänger i sina små korkskruvar ner för axlar och rygg. När man ser henne för första gången så tänker man på Merida från Disney filmen Modig. Jag kramar hårt tillbaka, jag har saknat henne väldigt mycket.

Efter ett tag så släpper jag henne och hon tittar glatt på mig, som ett litet barn. Jag ser att hon har på sig en mörkblå, knälång klänning, den hon bar samma dag som jag bröt armen, för fem år sedan.

"Lova, den klänningen var det inte den som du hade när jag bröt armen för fem år sedan?" Frågar jag glatt, och håller min blick på Lova.

"Ja, jag älskar den här klänningen, och den är ju fortfarande inne så det e ju bra." säger hon glatt och man hör att hon inte har ändrats så speciellt mycket.

Jag tar blicken ifrån Lova och tittar mot Ophelia och Janice. Båda ser helt chockade ut, med ilska i ögonen.

"Lova, kom vi ska inte umgås med en dotter till två lönnmördare." säger Ophelia med en rasande ilska i rösten. Jag ser hur nåt ändras i Lovas ögon.

"Titta bara på henne Lova, så hon klär sig, jävla stadsbo!" skriker Janice till mig.

"Om inte vi var gamla vänner så skulle ni inte leva mycket längre, men jag låter det gå för den här gången. Janice, Ophelia." säger jag och går förbi dem mot Lova och kramar henne hårt och viskar till henne att inte lyssna på dem, att jag inte har förändrats så som de tror.

Resten av dagen segar fram och jag går ensam i korridoren, med blickar efter mig, kommerntarer slängda i ansiktet och ett par knytnävar och knän i magen, "jag skulle kunna bry mig men nej, de förtjänar inte min uppmärksamhet."