The Alpha's pack

Kapitel 5

Mörker, det är det ända jag ser och känner. Jag trodde aldrig att ens själ skulle kunna vara så här mörk, jag är inte ens säker på att jag lever. Det är ingen smärta, ingen värme, men kyla. Mörker och kyla, inte bara som en kall vinterdag, utan som om man blir ihjäl fryst, det är det ända man känner...

~~~

Efter vad son känns som dagar nästan veckor, så stillar kylan, den dämpas och jag börjar känna värme igen. Mitt hopp blir starkare, i takt med att medvetandet återkommer.

Ljuset är starkt när jag öppnar ögonen, lite för starkt, som om min syn blivit överkänslig. Jag rycker till, ett ljud ifrån några buskar, långt ifrån, ett par kilometer bort kanske. Jag försöker långsamt ställa mig upp, väl medveten om att smärtan i armen försvunnit. Allting runtomkring mig är så klart, jag ser alla detaljerna så klart, varenda drag i buskarnas löv, varenda kryp på vattnet i den ljusa morgonsolen. I dimman ser jag varenda vattendroppe, och varenda ljusstrimma. Mina ögon rör sig snabbt till stället där det längre bort för några sekunder sedan lät i buskarna, men nu lät det i buskarna, precis som när vargen attackerade mig. jag tänker tillbaka på minnet, räknar med att jag ska se det som jag såg det när det skede, men det är suddigt, så att jag får anstränga mig för att se tydligt. Ur buskarna så kommer det två vargar och en människa bakom dem. Vargarna var stora som hästar, inget jämfört med den vargen dom attackerade mig igår. En var mörk brun, nästan svart, och den andra var lite ljusare brun. Människan som går bakom vargarna är en kille. Han har brunt hår som är ljusare i topparna, han har en t-skirt och ett par shorts på sig, det måste vara väldigt kallt eller så är han väldigt varm. Han ser bra ut, han verkar så naturlig.
Jag är beredd på att vargarna ska börja morra och göra något fruktansvärt mot mig, men i stället så står de bara där.
Killen, som ser ut att vara runt min ålder, går fram emellan vargarna och sträcker långsamt ut sin hand mot mig. Han ler lite lätt, och tar ett långsamt steg fram. Jag hör hans hjärta, det slår snabbt, onaturligt snabbt.
Han börjar långsamt att prata "Jag vill inte skada dig, jag vill hjälpa, du är som oss, men starkare." Hans röst är förtrollande, man liksom känner sig lugn. Med tvekan tar jag hans hand och låter honom hjälpa mig upp. Hans mjuka skin är som sammet. Jag står upp och märker att vargarna har försvunnit ur min åsyn men jag kan höra dem i buskarna, med deras hjärtan lika onaturliga som killens, samma konstiga takt i slagen. Jag vänder mig tillbaka till killen och ser på honom. Hans ögon visar lugn och glädje.
"Vem är du?" Frågar jag med bara lite rädsla i rösten.
"Jag heter Malcolm och är 16 år, och du är...?"säger han med sin mjuka lugnande röst.
"Jag heter Allison, jag är också 16 å..." säger jag men prasslandes i buskarna slutar och helt plötsligt så står det en kille och en tjej där, tjejen har samma hårfärg som pälsen på den mörkbruna vargen och killen har samma hårfärg som den andra vargen hade.
Osäkert börjar jag backa, det är omöjligt att de skulle kunnat förvandlats från vargar till människor. varulvar är övernaturliga det finns inget som det. Min hand lämnar Malcolms och jag vänder mig om och börjar springa, men Malcolm tar sina händer på mina axlar och håller hårt, inte så att det gör ont, men så pass hårt att jag inte kan ta mig loss.