The Alpha's pack

Kapitel 7

Efter nästan en timma har Malcolm, Hera och Conner förklarat allt om prägling och varulvar, har äntligen börjat förstå hur detta funkar, att det inte är så speciellt övernaturligt.

Hera och Conner var lite försiktiga i början men nu har vi börjat känna varandra så är båda jätte snälla. Både Hera och Conner är helt fantastiska människor. Hera är snäll, vänlig, omtänksam och inte våldsam men hon gillar slås. Conner å andra sidan är en framåtriktad och skämtsam person, han trivs också med de han känner.

Jag fick veta att det giftet som finns i en vargs tänder gör så att man "sitter fast" i utvecklingen och att man inte åldras, men att vi på något sätt fortfarande kan föröka oss, om vi vill.

"Men varför lämnade ni era hem?" frågar jag, jag gillar att veta lite saker om mina uppenbarligen livslånga vänner.

~~~

Heras POV.

"Mamma!?" Ropar jag stark inifrån badrummet. i spegeln framför mig så står det en normal smal, blek brunett som har normal stora muskler, även om hon tränar flera timmar sex dagar i veckan.

"Hera, säg inte att du har gjort sönder kranen igen?" Säger hon med hennes vanliga, lugna röst.

Jag kan inte säga ett dugg jag bara står där och tittar mig i spegeln, med blicken på min mage.

"Men gumman varför svarar du int..." men mer hinner mamma inte säga innan hon ser min blick på min mage och graviditets testet i min högra hand.

Tystnad är det som följer. Mamma står i dörröppningen, stirrar på mig, min hand och min mage. Jag har vänt huvudet åt mamma och bra står och tittar på henne, med vänsterhanden på magen.

~~~

Efter nästan tio minuter så bryts tystnaden.

"Ut ur mitt hus, nu" väser hon åt mig. Jag vet inte hur jag ska reagera så jag börjar gråta och springer ut ifrån badrummet och sedan ut genom dörren. Jag börjar springa, och jag vet inte efter hur lång tid men efter en lång tid så kommer jag till en skylt dör det står "Nu lämnar du Kalifornien"

Jag har nu tre val, springa hem till mamma och be om förlåtelse, och lova att jag tar första bästa abort tid. Abort det är nästan omöjligt att ens tänka ordet. Jag kan också springa till Karl och se om han låter mig bo hos honom, det är ändå hans barn jag bär på. Eller så kan jag fortsätta ut ur Kalifornien och in i skogen.

~~~

Ljuset börjar långsamt dämpas i takt med att jag kommer längre och längre i in skogen. Jag visste att Karl inte skulle ta in mig och att när mamma har bestämt sig så går det inte att ändra på. Så jag valde att ta mig ut i skogen.

~~~ ~~~ ~~~ ~~~ ~~~ ~~~ ~~~

Allisons POV.

"Men vad hände med ditt barn?" Frågar jag orolig att hon födde det och lämnade det i skogen åt vargar eller något.

"Jag blev biten av en Canis Lupus, den ända vargen som kan göra människor till halv vargar, men det finns bara tre stucken i hela världen. Jag fick missfall under processen där jag förvandlades." säger hon och fortsätter "Jag var ledsen i början men jag insåg ganska snart att det var bättre så här." avslutar hon.

"Så du är glad att det blev som det blev?" frågar jag med förvånad i rösten.

"Tja, jag var ledsen och orolig i nästan tre månader, eftersom jag var helt själv i skogen, men efter tre månader så hittade jag Malcolm bara två dagar efter hans förvandling, som om jag var dragen till honom." säger hon och skrattar.

Jag tittar på Conner och undrar hur hans före detta liv var.