The Alpha's pack

Kapitel 4

Nattens mörker har tagit över, det ända ljus jag får är månens blåa, kalla, som lyser svagt genom trädtopparna. Jag har gått i timmar, norr ut tror jag. De senaste fyra timmarna så har jag letat efter ett ställe att sova på, där månens ljus lyser upp lite mer, som i en glänta typ. Jag borde egentligen ha tagit med en filt eller något för det kommer att vara oerhört kallt att sova. Även om det är augusti, snart september så är det Minnesota jag befinner mig i, eller har jag gått så långt att jag kommit till södra Kanada?

~~~

Helt plötsligt ser jag en sjö mellan trädtopparna, flera hundra meter fram. Jag ändrar snabbt min riktning så att jag så snabbt som möjligt kommer fram till sjön. Jag ställer mig och tittar ut över den stora sjön. Blandningen av mörkret och ljuset från månen gör det nästan skräckfilms liknande. Jag försöker se om det finns något hyfsat mjukt att ligga på. Bara ännu några meter bort så ser jag en lite nästan sandstrand. Jag bestämmer mig gör att lägga mig på den.

Jag går fram till sanden och gör nästan som en liten grop som jag kan ligga i för att behålla mer värme.

Precis när jag ska lägga mig i "hålet" så hör jag något i buskarna till höger, ett par hundra meter bort. Jag vet inte vad det finns för vilddjur i Minnesotas skogar men jag tror inte att alla av dem är så särskilt snälla. Jag tar långsamma steg bakåt i syfte att inte skrämma det djur som gömmer sig bakom buskarna.

Jag går kanske en hundra meter bakåt och det verkar som att djuret har lämnat buskarna och helt och hållet gått sin väg. Långsamt börjar jag gå framåt men mer än två steg framåt kommer jag inte innan djuret, som visar sig vara en varg, hoppar på mig. Den tar tag i min arm med tänderna och drar mig mig ifrån sjön. Jag börjar slå och sparka den och tillslut får jag in en rak träff under revbenen och vargen släpper min arm. Jag trodde att den skulle attackera fler gånger men den gav sig av nästan direkt efter att jag sparkat den.

Jag ligger kvar på marken ett tag, inte för att jag vill utan för att smärtan i armen är så bedövande att jag inte kan röra mig.

Jag vet inte hur länge jag låg på marken, jag tror till och med att jag varit avsvimmad ett tag men solen har inte visat något täcken på att den skulle visa sig på himlen igen. Jag tror till och med att det blir mörkare för varje minut som går. Smärtan börjar tvina bort, liksom min kraft att hålla ögonen öppna. Jag börjar ge upp och låter sömnen ta över, i vetskap om att det kan vara den sista sömn jag får och att smärta är det sista jag minns.

"Vad fan kom du tillbaka?", "ge dig i väg jävla hora!" "du är inte välkommen här" "hur kan rektorn låta en dotter till två lönnmördare gå på en så bra skola som den här?!"

Detta var det ända min hjärna ville visa mig, det ända i hela mitt liv som ville få mig att hämnas, hämnas så att de minns mig, för alltid. Min hjärna slutar tillslut spela upp alla saker som de sa till mig allt blir svart, jag hinner tänka en sista tanke "Varför var jag tvungen att lämna dem?"