militarylove

kapitel 9.

Veckan fortsatte. Jag pratade med Luke, sa hej, godmorgon, sa hejdå, hade en konversation om hur kort Lukes hår var tillskillnad från mitt, hur Luke alltid lyckades komma springandes med en halft påsatt tröja och byxor på morgnarna, hur jag alltid var så prydlig och alltid var alldeles för tidig. Det slutade oftast med svaret: det är så det är menat att vara. Det var meningen att det skulle vara såhär. När luke sa det hade jag skrattat, det lät som något ur en sliskigt romantisk film men det var sant. Jag tror att till och med försökte med något men jag nekade det snabbt och hade skrattat.
...
Sista dagen på veckan hade börjat, fredagen. Dagen vars namn är döpt efter asaguden Freja(ja jag försöker verkligen få texten längre o meningslös okej). Jag hade klätt på mig förvånansvärt en vit tshirt och byxor. Då jag brukade välja leggins före byxor och stora långärmade tröjor före tshirtar. Nej, jag vet vad ni tänker "ooh hon har klätt upp sig för Luke." Svaret är ett strikt nej, jag klär inte upp mig för folk.
Jag anlände till skolan gåendes vid fots medans mina tankar var långt ifrån var dom skulle vara. Egentligen borde jag tänka på mitt stora prov jag har idag, dom extremt många läxorna jag har och barnen i Afrika. Men alla tankar har sin egna tid, och mina tankar har ledigt just då jag går till skolan.
Jag öppnade den stora trä porten som ledde in till den stenbyggnaden skolan befann sig i och gick upp för två trappor, 28 steg med mina korta ben och sen andra korridoren till vänster låg mitt skåp, för alla älskar vi ju när vi har en lektion i källaren och har skåpet på andra våningen och är förövrigt sådär underbart sena.
Jag hann inte i tid, fast det var nästan självklart. Jag hade kommit innanför porten två minuter innan jag skulle vara nere i källaren, med min klarinett i högsta hugg och dessutom ha noterna med mig. Ja nu tänker ni "vafan är en klarinett, ja det undrar jag med egentligen. Den brunhåriga tjejen, även känd som jag hade suttit igenom sin musiklektion och försökt att spela en ton som faktiskt lät någorlunda bra, men nej jag är musikalisk handikappad.
Jag hade suttit igenom hela lektionen och var nu påvägen upp mot andra våningen eftersom jag måste lämna mina tusen notblad så jag inte tappar dom. I samma ord, samma andetag tanken träffar mitt hjärnfällt ramlar jag. Pladask på stengolvet och alla papper åker iväg mot alla håll, gud vet vart.
Fan.
Fan.
Fan.
Jag må inte svära ofta, det försiggår också oftast i mitt huvud och inte ur min mun åt en person. Men dethär gången flög ett litet fan från mina läppar när jag insåg hur många noter som låg utspridda över golvet.
Just när jag böjer mig ner för att plocka upp hörs en röst, Lukes röst.
"Hur går det Samantha, tappat något?" Frågar Luke och medans jag kollar upp mot honom möts jag av ett malligt flin spritt över hans läppar.
"Du vet att detta skulle gå mycket snabbare och smidigare om mr jag kan allt kan hjälpa mig med dethär." Svarade jag och möttes av "Jag? Kan allt? Nejdå, eller kanske." Från Luke som bröt ut i ett fnitter då han antagligen hörde hur patetiskt han själv lät.
Jag plockade ihop mina noter till en hög och höll denhär gången noterna väldigt tätt intill mig medans jag började gå uppför trapporna. Luke hojtade till och skrek ett vänta på mig och gick efter mig.
Detta är ett filler för att ni ska få något att läsa!
Puss och kram!