militarylove

kapitel två.

Jag var inte tjejen som hade femtiotals vänner. Jag hade knappast tio. Och dom som var mina vänner gick i en annan skola eller hade gått ut redan. Så det resulterade med att jag satt ensam på lunchen. Jag brukade föredra att inte äta bland folk ändå. Jag tycker inte om när folk stirrar när man äter. Jag äter hellre hemma, Ensam där ingen kan stirra. Så det ledde till att jag oftast satt ensam vid ett bord på lunchen och drack en flaska vatten eller något liknande. Ibland ett äpple, men inte ofta. Samma sak idag som alla andra dagar. Jag satt ensam och kollade runt i matsalen. Jag svepte blicken över alla människor som satt tillsammans vid sina bord och skrattade överdrivet högt. Jag suckade djupt, varför tar jag mig inte bara i kragen och börjar prata med någon? Jo för att sam är alldeles för feg för det. I bland blir jag så himla sur på hur jag är, men det är tyvärr inget jag kan ändra. Jag blev avbruten av en harkling. Jag vände blicken åt det hållet den kom ifrån. Det var Luke.

"Kan man få slå sig ner?" Frågade han och log så man kunde glimta tandraden. "Om du inte har något intresse av att prata så," Svarade jag med en rätt så kvick röst. Han skrattade till svar. "Löften är till för att brytas." Sa han sedan efter att ha satt sig ner mittemot mig. Jag skakade på huvudet till svar. Efter en stunds tystnad öppnade Luke munnen och ordet kom. "Vad skriver du i anteckningsblocket?" Sa han och pekade på det vita blocket som låg brevid mig på bordet. "Trodde att du nyss gick med på att du inte hade något intresse av att prata," Sa jag och kollade på honom. "Men det har jag." Svarade han och log osäkert. Jag suckade och svarade sedan med; "Anteckningar." Han nickade till svar. "Och du är, hur gammal?" Frågade han för att hålla konversationen levande. "Sjutton, fyller arton i sommar." Svarade jag utan att släppa blicken ifrån honom. Det blev tyst därefter och jag förstådde att jag skulle fråga tillbaka. "Och du är?" Frågade jag och han röck till. "Jag är nitton. Jag fyller tjugo," sa han och avslutade och sedan öppnade sin mun igen och fortsatte. "Jag har gått om ett år för mitt egna bästa." sa han sedan och jag nickade tillsvar. Eftersom jag var en nyfiken sak så jag kunde inte råför att fråga. "Får man fråga varför?" Han nickade. "Jag var inte hemma." Jag hejade ögonbrynet. "Vad menar du nu?" Frågade jag. "Jag åkte ner till gränsen i," Han tystnade. "Jag kommer inte ihåg vart eftersom dom skicka runt oss hela tiden. Men jag." Han tystnade igen. "Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det, men jag låg i krig." Sa han och log snett. "Ja, det låter som om det är stort men det är inget som förändrar hur jag är." tillläggde han sedan. Tankarna snurrade runt lite snabbt och det ända jag kom på att säga var: "Det förklarar brickan," jag och nickade mot brickan runt hans hals. "Ja, det gör det nog." Sa han och pillade på brickan runt halsen. "Okej, nu har jag berättat om mig," Sa han. "Berättat? Frågade jag. "Snarare sagt en enda sak om dig och varför du ska vara speciell från andra folk. " Han skrattade. "Speciell och speciell går väl att diskutera, Det finns över miljoner soldater ute på fälten." sa han som svar till min mening. "Och du är en av dom?" Frågade jag och höjde ögonbrynet. "Det beror på hur du ser på det, jag har gjort klart min tjänstgöring men kan lika bra åka iväg igen helt oförberett. Det är förståss oroväckande att inte kunna slå sig till ro." Jag nickade.

Efter några korta konversationer kollade han på sitt armbands ur på sin högra arm och sa sedan. "Jag måste tyvärr dra till min lektion nu, men det var trevligt att prata med dig samantha." Medans han reste sig upp, höjde handen till en hejdå gest och gick sedan iväg, ut ur matsalen.

- några timmar senare -

Jag låste upp mitt skåp och tog ut mina läxpapper, diverse skolsaker och la ner i min vita axelväska som hängde över mina axel. Sedan efter det låste jag mitt skåp och kollade åt båda sidorna i skolkorridoren. Folk gick åt alla håll och kanter, Vissa knuffade in varandra i väggen eller skåpen och skrattade efteråt. wtf? Vissa gick med sina dyra märkes väskor som inte ens var passande till deras klädval för dagen. Dom hade väskan bara för att visa att dom hade pengar och makt. Och sen jag, lille jag som stod i min alldeles förstora tröja som gick nästan ner till låren med mina jeansshorts under. Folk undrar vad jag gömmer under mina stora kläder. Vissa tror att jag är deprimerad och skär mig och då har armarna fulla utav ärr, men nej. Jag är absolut inte deprimerad bara blyg och känner att jag trivs i dom kläderna som jag har. Jag skulle nog aldrig kunna sätta på mig ett par fittkorta shorts och en tajt magtröja till det. Nej, kommer inte ens på fråga. too much skin.

Jag gick ofrivilligt ut i folkvimlet för att komma ut ur skolbyggnaden. Fötter stampas på fötter och man hör ordet "Förlåt." Mumlas ur folks munnar gång på gång. Tillsist kommer jag ut till parkeringen där folk ställer sina bilar, mopeder och motorcyklar. Och jag har inget utav det, liksom fötter och ben är till för att användas? Jag började gå hemmåt till mina studentlägenhet som jag (onaturligen) inte delade med någon vilket ägde. Du kan liksom do whatever you want to.

HEEEJHEJ. Vad tycker ni om boken än så länge??? jag skulle tycka det var jättekul om ni kunde kommentera era åsikter och funderingar på vad som kommer att hända längre fram i boken. Och jag är en bitch och vet redan hur allt kan sluta, MOHAHAHA!

QOTD: vad är eran favorit bok på heeeela wattpad, engelska, svenska kanske tillochmed någon som läser på tyska nejmen Xd

min är nog: Gör mig hel av delendainmyheart. ALLA NI BORDE GÅ OCH LÄSA DEN FÖR DEN ÄGER (srsly gå och läs den nu annars hemsöker jag dig :s)

xoxo tove