Förbjuden Kärlek🇸🇪

Kapitel 3

Pappa Björn och Lilla Varg

Jeepens tvära inbromsning väcker mig ur halvdvalan. Förvirrat blinkar jag sömngruset ur ögonen, och rätar på ryggen. Vindrutetorkarna går på högvarv, men regnskurarna motsvarar en brandslang på fullt tryck. Mörkret är fortfarande tjockt utanför bilrutan, träden sluter upp som en ogenomtränglig mur.

Jag sneglar på Logan, men hans ansikte är svårt att läsa i dunklet.

- Vad händer? halvviskar jag. Varför stannar vi?

Han gör en gest mot vindrutan. Jag lutar mig fram, och suger in luft mellan tänderna i en häftig inandning. Av vägen återstår bara lösryckta asfaltstycken. Där Hunter's Trail-förbindelsen borde sträcka ut sig mellan bergväggarna bubblar nu en tjock sörja av lervatten, stenar och avbrutna stammar. Regnet hamrar upp ett gulaktigt skum som täcker den gyttjiga ytan.

- Ny plan, säger Logan och lägger i backen. Verkar som om avverkningen uppe vid åsen straffade sig. Här kommer vi inte igenom.

- Ditt paket då? Vad säger chefen om du inte levererar i tid?

- Prio ett är att lasten inte tar skada. Tidtabellen är sekundär. Dessutom har vi större problem. Med lite otur bryter slamströmmarna igenom Hunter's Trail. Gissa vilka som sitter i skiten då?

- Alla i den här bilen?

Logan nickar sammanbitet. På något sätt lyckas han vända utan att köra fast i den grusblandade sandgröten som forsar runt hjulen. Jag fumlar med hans mobil, som glidit ned mellan passagerarsätet och dörren.

- Borde vi ringa någon? Räddningstjänsten, eller polisen?

- Ett under om du får täckning här ute, vargen.

Jag hinner tumma in 911, innan insikten slår mig.

- Varför satt jag i så fall och kramade din mobil som en idiot?

- Meningslöst att resonera när du var skräckslagen. Du behövde en snuttefilt. Håll till godo.

Jag blänger på honom, men väljer att inte driva samtalet vidare. Istället drar jag hans jacka tätare om kroppen, och stirrar ut i natten. Fullmånen har försvunnit bakom regntunga moln, stjärnorna likaså.

Logan parerar den alltmer översvämmade vägbanan under tystnad. Lyckligtvis verkar han van vid ohanterliga väglag, eller så är han mästare i självbehärskning. Oavsett smittar hans lugn av sig. När jag börjar klippa med ögonen säger han:

- Är du hungrig? Sådana som du brukar inte tacka nej till mat.

- Sådana som jag? Vargar?

- Rymlingar.

Tvärt klarvaken flyger jag upp i sittande givakt. Hjärtat dunkar snabbare, adrenalinet flödar. Logan skickar ett medlidsamt ögonkast åt mitt håll.

- Jag föddes inte heller igår, vargen. Det står Runaway i pannan på dig. Dessutom plockade jag upp dig knappt femton kilometer från rikemansskolan. Varför stack du?

- Det angår inte dig.

- Kanske, kanske inte. Vi har tid att slå ihjäl, och jag har bra öron.

Hans djupa röst går rakt in i mitt hjärta. De satans tårarna gör sig påminda igen, och jag gnuggar knogarna hårt mot ögonlocken.

- Tack för erbjudandet, Pappa Björn. Men jag är ingen valp, och mitt skitliv gör sig dåligt som underhållning.

Logans dämpade skratt får mina kinder att hetta.

- Som du vill, lilla varg. Erbjudandet står kvar, om du ångrar dig. Mat eller prat, när du vill.

Jag fnyser, och vrider mig bort. I bilrutan ser jag hans gröna ögon dröja någon extra sekund på mitt bakhuvud. Doften av honom är underligt rogivande, liksom hans närvaro. Påtaglig, utan att vara påträngande. Skog, kåda, och en anstrykning av rök. Inte cigaretter. Matt Logan har antagligen aldrig tänt en cigg i hela sitt liv. Han känns ren, ursprunglig. Trygg.

- Nessa, mumlar jag, alltjämt bortvänd. Jag heter Nessa.

Först tror jag inte att han har hört, men så nickar hans reflektion i fönstret.

- Inget efternamn?

- En annan gång. Och jag rymde inte från skolan. De slängde ut mig.

- Varför?

Trots att han talar lugnt skjuter min puls genom taket. Jag vill inte tänka på vad som hände i omklädningsrummet, vill inte minnas händerna som famlade över min kropp. Inte för att tre människokillar skrämmer mig. Jag kan bryta dem på mitten och slita halvorna i bitar, men deras närmanden påminner om Hemligheten. Det onämnbara, det hemska. Det jag aldrig får kännas vid.

- Min varg gick för långt, säger jag fattigt. Hon tog över. Det blir så ibland, när någon kommer för nära. Jag kan inte kontrollera henne.

- Kom någon för nära, Nessa?

Logan håller blicken på vägen, tonfallet är lika stilla som alltid. Ändå sjuder luften av kraften som utgår från hans enorma gestalt. Vilddjuret vaknar, grizzlyn mullrar under ytan.

- Ingenting allvarligt, säger jag snabbt. Jag löste situationen, men rektorn gillade inte att krishantera tre hysteriska människokillar. De trivdes dåligt i rollen som tuggben.

Medan Logan smälter mina ord sneglar jag på honom genom min halvt upplösta fläta. Han är förbannat stor, men hans styrka känns inte hotfull. Snarare tvärtom.

Tvärt bryter jag den tankekedjan, och ger mig själv en mental örfil. Matt Logan är inte min vän. Vem vet något om hans avsikter, eller vilka lik han har i garderoben? Vem vet något om honom alls?