Förbjuden Kärlek🇸🇪

Kapitel 9

Nessa

Släkten är värst

Isbjörnsjäveln står orörlig framför det öppna fönstret, medan Logan pratar igenom situationen play by play. Emellanåt faller Ryans känslolösa blick på mig. Gissningsvis kvalar jag inte in på hans topplista.

     När Logan tystnar korsar isbjörnen armarna över sin bara bröstkorg. 

     - Var det allt?

     - Hittills, svarar Logan med en axelryckning. Fortsättning följer.

     - Så fan heller, morrar hans bror mellan tänderna. Få in i skallen att detta är ett transportjobb. Du fraktar vargslynan till Psyko, han betalar för utfört arbete. Sedan kan hon rymma bäst hon vill, det angår inte oss.

     Hans ord känns som spottloskor i ansiktet. Jag kurar ihop mig under täcket, men min frizon har gått upp i rök. Fan, inte ens i en inavlad håla norr om ingenstans kommer jag undan Daddy Dearests tentakler.

     Tydligen är Logan van vid sin brors pissiga humör. Han sjunker ned på sängkanten intill mig, och slänger en tung arm om mina axlar.

     - Lugn och fin, lilla varg. Ingen kommer att tvinga dig till något. Jag lovar.

     - Tala för dig själv, mullrar Ryan Rövhatt borta vid fönstret.

     - Har jag någonsin brutit ett löfte?

     Isbjörnens uttryckslösa mördarblick påminner om en vithaj. Tigande drar han igen fönstret så att rutan skakar, och klampar in i badrummet. Strax efteråt skvalar kranarna våldsamt. Med lite tur dränker han sig i duschkabinen.

     - Grattis, mumlar jag. Verkar som om du drog högsta vinsten i genlotteriet. Du och din bror är inte värst lika, förresten. 

     - Fosterbror.

     Jag kikar fram under filten, men Logan verkar inte upplagd för en förklaring.

     - Din isbjörn har en poäng, säger jag för att byta samtalsämne. Den enklaste utvägen är att du överlämnar mig till min far.

     - Enklast för vem?

     Jag öppnar munnen, men Logan förvånar mig genom att kupa handen om min haka. En arbetsmärkt tumme stryker längs min överläpp, mjukt, smeksamt och alldeles för ömt. Med bultande hjärta höjer jag blicken.

     Minnet av Logans reaktion på mina klumpiga närmanden svider fortfarande mer än jag vill erkänna. Ändå värker min kropp efter att röra honom, köra fingrarna genom hans hår och dra ned hans mun mot mina läppar.

     - Gör inte såhär, mumlar jag grumligt. Jag kan ta att du avvisar mig, men lek inte med mig, Matt. Inte du.

     - Ingen lek, lillan. Jag vet inte vart den här sagan tar vägen, men jag är med till slutet. Vill du hem, så ordnar jag det. Om inte, så finner vi en annan lösning. Valet är ditt.

     Hans ansikte är så nära, hettan av hans andetag dröjer kvar mot min kind. Jag sväljer och sväljer, i ett försök att trycka tillbaka tårarna.

     - Du känner inte mig. Varför riskerar du livet för min skull?

     - För att han är en jävla idiot, fnyser Ryan från badrumsdörren. Jobba med ditt hjältekomplex, Matty. Helst innan du har ihjäl oss alla.

     Bibbedi bobbedi boo, stämningen är sönderslagen och min ångest spiller över kanten. Igen. Jag skakar av mig Matts arm, och knyter nävarna mot täcket.

     - Somliga svin klarar sig världen bra utan. Inte ens mor din skulle sörja om du hängde dig i närmsta gatlykta, isbjörnsjävel. 

     Bleka ögon slår ned på mig, och mitt liv hinner passera revy innan jätten exploderar i ett bullrande gapskratt. Uppenbarligen svänger hans humör i takt med den brandslangslånga kuken.

     - Du är lite för orädd för ditt eget bästa, satunge, men jag kan vänja mig vid din glappkäft. Hör av dig om du letar sysselsättning när du har lekt färdigt med bror min. Nyttiga idioter är alltid en förbrukningsvara hos Madoc.

     - Det räcker, klipper Matt av. Om ni båda har klarat av hövligheterna, så vill jag veta varför du är här. 

     Med ett brett flin landar isbjörnshelvetet i madrassen på min högra sida. Att omformas till ett massivt rovdjur kostar kläder emellanåt, men oftast krävs det mer än en blottad megaballe för att störa hamnskiftare.

Min smärtgräns för nakenhet går vid uppkavlade skjortärmar. Ryans skadeglada uppsyn bekräftar att han gärna invaderar min viktorianska komfortzon.

     - Madoc skickade mig som backup, säger han och slår världsrekord i manspreading. Psyko är på krigsstigen. Det är bara en tidsfråga innan hans folk hittar hit, och en enmansshow mot Jacksons byrackor kan bli svårjobbat, lillebror. 

     Matt gäspar stort. Uppenbarligen tar han inte hotet på allvar, men jag har egen erfarenhet av monstren på Daddy Dearests lönelista. Tanken på dem i närheten av Matt gör mig illamående.

     Motvilligt granskar jag isbjörnen, från topp till tå. Han är robust som en mellanstor pansarvagn, och våld verkar vara hans go-to strategi för att lösa konflikter.

     - Kan du klona dig, bjässen?

     Ryan höjer på ett ögonbryn. Jag avslutar inspektionen av hans muskulösa bröstkorg, och utvecklar:

     - Om inte, så ser jag en uppenbar risk i att provocera min far. Hans torpeder är stöpta i samma form som du.

     - Fan heller. Jag har sett intorkade käringar med bättre gains än Psykos benrangel.

     - Tröttnar du aldrig på att spy ur dig macho-skit? Du sade själv att vi inte har matematiken på vår sida.

     - Vi? Vem har påstått att du och jag är i samma lag, vargslyna?

     Matt suckar, och drar handen genom håret i en irriterad gest.

     - Jag påstår det. Men vi kommer tydligen inte längre i natt. Ni två håller käft och blundar, så tar jag första vakten. Se till att få ett par timmars sömn i kroppen.

     Ryan flinar till, och kröker pekfingret åt mitt håll. 

     - Passar mig utmärkt. Vill du skeda, Miss Jackson?

     Jag sticker fingrarna i halsen och torrhulkar åt hans håll. Matt drar ännu en trött suck, och släcker lampan på nattduksbordet. I mörkret landar hans handflata på mitt huvud, smeker varligt längs min käklinje. Beröringen pulserar i värmevågor genom min kropp.

     - Sov gott, lilla varg, mumlar han mot mitt hår. Du är trygg med mig. Hedersord.

     Jag fångar hans skrovliga näve, och för knogarna till mina läppar. Så tyst att orden kanske inte ens finns viskar jag: 

     - Tack, Pappa Björn.