Förbjuden Kärlek🇸🇪

Kapitel 8

Nessa

Goda vänner komma bäst objudna

Ett par knytnävsdunkar på dörren sliter mig ur min behagliga dvala. Matt Logans arm om mina skuldror lättar när han gäspar, skalar av sig täcket och försvinner ur sängen tillsammans med värmen. På helspänn följer jag hans ryggtavla bort till dörren. Kanske känner Logan mitt ångestpåslag, för han slänger åt mig ett leende över axeln.

- Slappna av, lillan. Du är inte ensam nu. Vem har din rygg?

- Du? mumlar jag, och hans leende djupnar.

- Se där. Du lär dig.

Med de orden trycker han ned dörrhandtaget. Sekunden efteråt klampar en naken karl förbi honom över tröskeln, lerstänkt och drypande av regn. Främlingen är en skiftare, även om jag inte fångar upp hans Spiritus. Han är högväxt och axelbred, med grovhuggna muskler under smutsen. Det korta skägget är längre än håret, som är trimmat några millimeter från skallen. Isblå ögon glimmar i halvmörkret, bleka på gränsen till färglösa.

Alla mina sinnen löper amok. Klarvaken vräker jag mig ur sängen, med täcket i ett järngrepp mot bröstkorgen. Fortfarande inte ett spår av min trolösa varg, men skitsamma. Om det här är min ödestimma så tänker jag inte dö på rygg.

Min plötsliga rörelse drar till sig galningens uppmärksamhet. Isblicken hugger tag i mig, dröjer ett par sekunder på mitt ansikte. Av hans minspel att döma är jag lika viktig som en död råtta. Så gör han ett otåligt huvudkast åt Logan.

- Jag väntar, Matty. Ge mig en jävligt bra förklaring.

Logan verkar oberörd av att århundradets kukhuvud just har stövlat in i rummet, bokstavligen. Han skjuter igen dörren, och kör ned händerna i jeansfickorna.

- Har Alfa skickat dig?

Främlingen fnyser, och stegar bort till fönstret. Hans bara fotsulor efterlämnar blodblandade pölar på brädgolvet.

- Fan tror du? Psyko Jackson har ringt ner Madoc sedan du gjorde dig otillgänglig. Han tror att du har dumpat hans dotter i något gruvschakt.

Logan rynkar pannan.

- Jag förklarade läget för Jackson. Regnet har pissat bort vägarna, mobilmottagningen är skit härute.

- Tydligen köpte han inte din version.

- Jackson, eller Madoc?

Främlingen skrattar strävt. Så slänger han upp fönstret, och släpper in en bitande regnskur.

- Hur jävla dum är du? Madoc försöker vinna tid åt dig. Jackson hälsar att du har tre dagar på dig att överlämna jäntan. Annars.

Logan sveper håret ur ansiktet, och korsar armarna över bröstet.

- Hon kanske har andra planer.

- Vem fan bryr sig?

Vindens vinande och regndropparnas smatter är allt som hörs i den blytunga tystnaden. Främlingens bleka ögon vidgas. Sakta vänder han sig mot mig, och tyngden av hans Spiritus drabbar mig som en spark i magen.

Isbjörn.

Jag sväljer hårt, men innan jag hinner öppna munnen står Logan framför mig.

- Tänk dig för, Ryan, säger han lågmält. Här vill du inte gå för långt.

- Är det en varning?

Främlingens hesa röst sänder rysningar längs min ryggrad. Logan rycker på axlarna, tillsynes obrydd. Ändå känner jag kraften av hans björn, rovdjuret som gör sig redo för strid.

- Ta det som du vill.

Inkräktaren går närmare, tills hans nakna överkropp befinner sig en handsbredd ifrån Logans bröstkorg. Trots att han kommer utifrån står hettan som en vägg omkring hans jättelika gestalt. Spänningen ligger tjock som krutrök i luften.

Jag stålsätter mig, höjer knytnävarna och trevar inom mig efter min varg. Jävla svikare, vad sysslar hon med?

Plötsligt häver främlingen upp ett bullrande skratt, och slänger armen om Logans nacke.

- Lugn och fin, Matty. Jag rör inte din leksak, men du har ett och annat att förklara. Varför du är beredd att offra hela klanen för Jacksons horunge, till exempel.

Logan besvarar omfamningen, även om spänningen i honom dröjer kvar.

- Gå inte för långt, upprepar han, och styr främlingen bort från mig med armen om hans axlar. Vi leker snällt med lillvargen.

- Sedan när leker du snällt? Trodde inte att småflickor eller silkesvantar var något för dig. Särskilt inte en benig vargslyna.

Jag river åt mig en kudde från sängen, och slungar den mot idiotens bakhuvud. Han borde inte hinna reagera, ändå snurrar han runt och greppar örngottet innan projektilen når sitt mål. I ett ryck sliter han kudden mitt itu, så att dun och ludd exploderar omkring hans fötter.

- Bli inte övermodig, skitjänta. Tro inte att hela världen daltar med dig, bara för att bror min gör det.

Släktskapet gör mig mållös ett ögonblick, innan jag hittar orden. Hans föraktfulla kallgrin får mitt blod att koka.

- Stick åt helvete, din jävel. Jag är inte rädd för dig.

- Inte? Din krake till varg har flytt med svansen mellan benen. Eller har hon gett upp hoppet om dig?

Jag är inte medveten om att jag slänger mig framåt, förrän Logan fångar mig mitt i språnget. Hans järngrepp om min midja lyfter mig från golvet. I en raseridimma fortsätter jag kämpa, trots att mjukisbyxorna glider nedför låren för att fastna någonstans i en förödmjukande pöl omkring fotlederna. Allt som betyder något är att sopa bort idiotens hånflin.

Logan lägger en varm handflata om min nacke.

- Nog nu, lilla varg.

Han höjer inte rösten, ändå blir jag stilla i hans armar. Kanske är det alfatonen som triggar mina instinkter att foga mig, eller känslan av fullkomlig trygghet i hans närhet.

Jag lutar kinden mot Logans bröst, koncentrerar mig på hans pulsslag och fingrarna som långsamt stryker mitt hår. Över huvudet på mig säger han dämpat:

- Du väljer, Ryan. Lek snällt, eller försvinn.

Isbjörnsskiftaren skrattar igen, ett skällande ljud som inte lugnar mig.

- Som du vill. Håll vargslynan kopplad, så spelar jag på din planhalva. Berätta för storebror nu. Vad har hänt sedan vi skildes åt?