Förbjuden Kärlek🇸🇪

Kapitel 5

Matt Logan

Sanning och konsekvens

Jag har aldrig bett dig om något. Glöm inte det.

     Med huvudet högt marscherar Lilla Vargen iväg uppför trappan. Ryggsäcken guppar taktfast på ryggen, och hennes tystnad är ett tveklöst fuck off. Till mig, och Hillbillykrypet som äter henne med blicken.

     Verkar som om vargen uppfattade sprickan i min Pappa Björn-persona. Fan, jag borde inte ha slirat på orden med Bobby. Givetvis skulle jag ha hållit käft, och hotat upp fanskapet mellan fyra ögon. Att Nessa Jackson är en lyhörd jänta borde inte överraska mig, något har hon väl ärvt av far sin.

     Med tunga kliv trampar jag efter henne. Min björn gillar inte trånga utrymmen, och den här stugan är en tändsticksask. Väggarna kryper inpå mig, tills strupen känns som ett sugrör.

     Den skeva vindskammaren slår ihop omkring mig som en råttfälla. Snedtaket tvingar mig att knäa fram, och vidundret till dubbelsäng täcker två tredjedelar av golvytan.

     Uppenbarligen tröttnade snickaren när det var dags för finlir, för den timrade stommen är överväxt av bark och flisor. Rödrutiga fleeceplädar bidrar till intrycket av en mansgrotta för medelålders skogshuggare.

     Med blicken fäst på fönstret korsar jag rummet, och hakar av haspen. Regnet som vräker in bildar en pöl omkring mina fötter. Jag lutar händerna mot fönsterkarmen, och suger in kvällsluften i djupa andetag.

     Tassande steg får mig att räta på ryggen, och dunka skallen i taket. Den rödhåriga vargen stannar på armlängds avstånd, med ryggsäcken som en sköld mellan oss.

     - Jag tvättar av mig, säger hon och nickar mot badrumsdörren. Besök i duschen kommer inte att uppskattas. Ok?

     Jag väljer att misstolka den torftigt maskerade hotelsen.

     - Var inte rädd, lilla varg. Ingen kommer förbi mig.

     Nessa fnyser, och slänger väskan över axeln. När låskolven klickar till drar jag upp mobilen ur bakfickan. Med rynkad panna bläddrar jag igenom inkorgen. Innan bergen ströp mottagningen hann Jackson regna ett tiotal meddelanden över mig.

     Jag kastar en blick mot badrummet. Dörren är låst, duschens skvalande erbjuder en hjälplig brusridå. Sannolikt är den här luckan min bästa chans.

     En röd Kobra från mitten av förra seklet är det enda som finns att tillgå. Mina fingrar ryms knappt i nummerskivan, så jag snurrar runt cirkeln med en blyertsstump tills James Jacksons röst dyker upp i andra änden. Ett klirrande ljud i bakgrunden, gissningsvis hans vanliga SVEDKA on the rocks i en ölsejdel. Jag skjuter upp fönstret ytterligare, och lutar mig ut i natten tills telefonsladden tar emot.

     - Avrapport, säger jag tonlöst. Kort om tid, så spetsa öronen. Jag plockade upp jäntan en bit ifrån Holy Oaks. Hon är i säkerhet, men vädret har satt oss i skiten. Vi är fast i Wildfalls, tillsvidare.

     I tystnaden som följer dyker Jacksons varglika ansikte upp för mitt inre öga. Han är ett par år över femtio, även om det kolsvarta håret ger honom ett förvillande ungdomligt utseende.

     - Jag vill tala med henne, säger han till sist.

     Jag biter ihop tänderna. Naturligtvis vill han det, fan ta honom.

     - Kan bli ett problem. Hennes planer går inte hand i hand med dina. Än så länge får hon bestämma takten. Utan pengar lär hon snart komma på andra tankar.

     Klirret återkommer, Jackson halsar upprepade gånger innan han svarar.

     - Sist jag kontrollerade kom din lön ur min plånbok. Men min dotter kanske har andra kvalitéer som får din lojalitet att svalna?

     - Du förolämpar mig, säger jag dovt. Gör inte det.

     Jackson småskrattar.

     - Slappna av, Logan. Jag litar på dig, det vet du. Använd vilka metoder du vill, du har fria händer. Får du en kick av att leka gentleman, så är det din ensak.

     - Föredrar du att jag slänger jäntan över axeln, och trycker ned henne i bakluckan?

     - Jag skulle inte klandra dig. Tvärtom. Lär henne veta hut, så är jag skyldig dig mer än pengar. Nessa kan fresta ett helgon att begå mord. Tro mig, jag har slitit mitt hår i arton år.

     Badrumsdörren gnisslar upp i ett utdraget klagande. Jag drar igen fönstret, och ruskar regndropparna ur håret.

     - Måste avsluta. Jag hör av mig.

     - Gör det. Ta den tid du behöver, bara hon kommer hem. Klart?

     Jag slänger på luren utan att svara. Helvetes idiot.

     Vargen tassar ut ur badrummet, och hennes reflektion i fönsterrutan skvallrar om att handduken knappt täcker det nödvändigaste. Alltså behåller jag ryggen mot rummet.

     När hon smyger förbi smetar en slinga blött hår mot min t-shirt. En fräknig arm, tunn som en tändsticka, stryker undan det röda trasslet.

     - Fick du tag i din chef, Mister Logan?

     - Han är inte min chef. Tillfällig uppdragsgivare, inget mer. Jag frilansar där det passar mig.

     Våra ögon hakar i varandra i fönsterglaset. Det blixtrar till i den bruna blicken, innan hon böjer nacken. Nessa utstrålar en märklig blandning av styrka och sårbarhet, ett dra-åt-helvete inslaget i silkespapper. Med händerna i fickorna vänder jag mig om.

     - Klockan tickar iväg. Är du hungrig, lilla varg?

     Hon rycker på axlarna, men hennes mage besvarar frågan genom att mullra ikapp med regnsmattret mot rutan. Att be mig om en tjänst är uppenbarligen inte aktuellt.

     - Kvällsmat ingår i rummet, säger jag och går mot dörren. Gör det bekvämt för dig, så ordnar jag en bricka under tiden. Eller vill du äta framför brasan?

     - Vilket som. Ansträng dig inte för min skull.

      Tonen är likgiltig, men spänningen som utgår från den bleka gestalten är påtaglig. För att få en tillfällig frist klampar jag ut, och drar igen dörren. Hjärnan leker hela havet stormar medan jag fortsätter nedför trappan.

     Fan ta Jackson. Det sista jag behöver är en nyckelroll i hans familjedrama. Visst, mitt eget jävla fel som sjabblade med bakgrundskollen. Jag antog att transporten gällde en underårig valp, inte en förrymd artonåring med daddy issues. James Psyko Jackson är knappast Årets Far, men tyvärr krockar Lilla Vargens frigörelse med mitt uppdrag. Bäddat för katastrof, med andra ord.

     Min björn brummar lågmält. Han är retlig, men att slita skallen av Psyko är enbart ett alternativ om jag vill utvandra till Nordpolen. Alltså andas jag djupt, för att hålla grizzlyn under kontroll.

     Snart är det här över. Bara att sitta lugnt i båten, och vänta ut vargen tills vägarna har torkat upp. Antagligen tröttnar hon på att leka hemlös när verkligheten tränger sig på.

     Jag bidar min tid. Hur svårt kan det vara?