Tvillingsystern

Kapitel 7.

Där var det. Det var ett stort grått stenhus med en stor port som ingång. Det slingrade sig några växter längs väggarna och gräset var högt och verkade inte ha klippts på flera år.

– Vågar vi gå in? sa Malva nervöst.

– Ja, sa jag och började gå mot porten.

Det hade börjat ljusna ute, så nu kunde jag äntligen se vart jag gick med lite hjälp av ficklampan.

Vi hjälptes åt att dra upp den stora porten. Inne i huset var det högt till tak, och i taket hängde en jättestor kristallkrona. I hallen fanns det två bänkar och en gammal fåtölj. I fåtöljen låg det en läxa, vars papper hade blivit brunt och gjorde det omöjligt att läsa vad det stod.

– Iris? ropade jag in i huset.

Jag tog Malvas hand och vi gick vidare in till matsalen, som också hade en jättestor kristallkrona.

Vi gick och gick och till sist så var det helt ljust ute.

– Spöken kanske bara kommer fram i mörkret, föreslog Malva.

Vi gick och drog för alla gardiner som vi kunde hitta, och till sist bestämde vi oss för att ge upp när Malva pekade framför sig.

– Siri, viskade Malva andlöst.

Jag stirrade på gestalten som skred fram längs korridoren.

– Iris? flämtade jag.

– Äntligen, sa hon och betraktar mig länge.

– Vad gör du här? frågade jag henne.

– Väntar på dig, sa hon med lugn röst.

– Men du har varit död i 6 år?

– Jag vet, sa hon med samma lugna röst.

– Men, du är ett spöke, stammade jag.

– Låt mig förklara, sa hon och knäppte händerna.