✔️Saknad ur havet (redigeras)

del 1 (redigerad)

(denna berättelse är under redigering och kommer nog vara det ett tag, och oroa er inte över längden på första delen, det bli kortare sen)

(Storyn är ändrad en aning men jag tror den är bättre och mer sammanhängande nu. och jag har skrivit ner den från 5200 ord till 2500 ord.)

Jag färdas längst ytan så att mina ljusblå fjäll blänker av solens strålar. Mitt långa, bruna hår följer med i en vågrörelse. Pärlor hänger träda över håret och skimrar lite svagt. Smyckes beklädd är min kropp ner till min fötter. Fenor befinner sig även på min rygg, på mina ben och armar. Dem är mörkblå, men tonar ut sig ju närmre det kommer kroppen. De är vackra, kanske är jag även det. Min vän säger iallafall så. Han simmar alltid vid min sida, och det har han gjort sen...mitt liv blev en levande mardröm. jag hade inget kvar, jag var ensam, men min vän var där med mig. min vackra silvriga vän. då kan man prata om sann skönhet.

min vän och dök ner under ytan, denna morgon skulle gå åt att samla föremål för att sedan tillverka mer smycken. ett samt nöje enligt mig. men någonting stack ut enligt mig, i sanden låg något som inte borde finns där. min hand sträckte sig och jag tog upp den havsblå snäckan som blivit formad som ett hjärta. en tråd hade sen läge varit fäst vid snäckan. jag ville inte ha detta minne tillbaka, men det var det ända som fortfarande levde från min tid. å mamma, å pappa, ni visste hur man fick sin dotter att känna sig speciell.

halsbandet knöt jag hårt fast, jag vill inte tappa det igen. aldrig mer vill jag tapp något som betyder mycket för mig.

min vän simma upp längst min sida och tryckte sig mot mig, kanske trodde han att jag var ledsen, eller så ville han bara ha min närhet. men oavsett vad så kändes det skönt att ha närheten av någon annan.

jag såg sedan att han höll något i sin mun, men det var inget jag hade förut sätt. jag sträckte fram handen och tog föremålet från hanns mun. det såg ut som en liten sten, fast den var silvrig i färgen. jag vände mig fundersamt mot min vän, men även han såg fundersam ut, som att inte han heller visste vad det var för föremål han hittat.

"*kan du visa vart du hitta denna*"

direkt börja han röra sig och simma iväg och jag följde efter. inom en kort stund befann vi oss bredvid vad jag förmoda var stället där han hitta föremålet. under all min tid jag funnits så har jag aldrig förut sätt denna plats. det var som att den bara ha uppkommit ut ur havsbotten och nu vila under havsytan.

"*båt*"

"*vad menar du, min vän?*"

"*detta föremål kallas för en båt. jag har aldrig någonsin sett en av denna storlek, men jag har hörts talas om dem.*"

utan att säga något mer så börja vi simma in i vad som nu skulle vara en båt. mina ögon öppnades av häpnad av vad jag såg. Föremål jag aldrig tidigare skådat av olika material. Men inget liknade det föremål min vän hittat.

Vi fortsatte att simma längre in i båt tills vi kom till ett en annan del av den. Bilder hände på vägen som liknade olika platser på land och varelser som såg ut som jag. Men deras fjäll var borta och deras ögon såg livlösa ut. Dem skrämde mig en aning så vi fortaste att simma tills vi kom till en plats med massa liknande föremål som de vi hittat. Alla i samma silveraktiga färg. Det måste varit här han fann föremålet.

Jag såg ut genom ett hål i båt att solens strålar börja försvinna och vi borde göra det samma. Så jag vände på mig och börja simma ut men min vän vid min sida.

Vägen tillbaka kändes lång och när vi väl var vid grottans öppning så var det redan mörkt ute. Vi simma in och mitt ansikte bröt vattenytan och min kropp lutade sig vilande mot grott väggen. Visligen var det alltid lika konstigt att andas luften från ovan, men kroppen anpassade sig snabbt och snart märkte jag ingen skillnad.