✔️Saknad ur havet (redigeras)

Del 9 (2)

På morgonen när jag vakna var jag så spänd på att få äntligen försvinna från det här hemska stället. Jag visste exakt hur jag skulle göra det. fast innan min plan så vill jag bara säga farväl till Erik. Jag simma upp till ytan och där var lång rock manen som jag kallar han. "Innan du får träffa pojken ska du förklara en hel det för oss."

Jag sa inget bara simma och tog tag i hans hand och blev uppdragen. Det ända jag sa var: "jag behöver kommer kläder, klänning, tröööja." inte precis perfekt men jag är ändå nöjd över det.

Han räckte fram en lång ööö, sjögräs ööö grön, jag grön klänning. Den var inte riktigt något speciellt den var bara grön. Jag stoppa på den, jag tror i alla fall att jag stoppa på den rätt med tanke på hur den lilla tjejen hade sin.  Jag kan bara säga att det var obehagligt att ha kläder på sig.

Jag stängde ögonen och tog ett djupt andetag medan jag kände min kropp kämpa för att få fjäll till hud. Jag ska inte ljuga, det gör ont och är väldigt energi krävande att byta sådär. Smärtan fanns i hela kroppen medan det kändes som att någon slet fjällen av mig och slog fast hud.

Jag öppna till sist ögonen när smärtan var borta och jag kunde känna lungorna som började ta in luft. Andetagen blev bättre än vanligt för jag har andas med lungor några gånger. Jag såg att min hud fortfarande var lite blå-skimrig fortfarande men annars såg det ut som hud på min kropp.

Jag sate ut handen och luta mig mot väggen med den. Jag var väldigt slut. Jag kunde se mannen stå och små gapa lite framför mig. jag visste att om jag skulle gå så skulle jag behöva hjälp. Jag avskydde idén men jag var tvungen att ta hjälp av mannen framför mig. Han sträckte ut handen och jag tog tag i den. Jag fick luta mig mot honom medan vi gick mot nått ställe. Mina steg var tunga och min kropp hängig men vi stanna till sist framför en dörr. Han låste upp den och vi gick in. Inne i det lille rummet fanns det 4 stora tygstolar eller vad det nu heter. Det fanns inte så mycket bara att i två av stolarna satt två likadana personer som mannen som tog mig hit. Det stod också två vakter vid vaddera sida om dörren. Vi gick och satte oss ner. Jag fick en helt egen stol att sitta i.

"Så".. börja ena mannen. "berätta nu om dig själv. Vi vill veta allt. vart du bor, om du har någon familj, ålder, förmågor allt. Han tog och stoppa fram någon lite silvrig maskin och tryck på en knapp så då börja lysa rött.

I vanliga fall skulle jag inte berätta sanningen men jag var för trött för att tänka ut något, och så spelar det väll ingen roll om jag berättar. Jag menar det är ju bara jag.

"för länge sedan vid kanske jordens början på liv så skapades vår ras på något magiskt vis. Vi vart skapade i vattnet så det var där vi stanna. Havet och vattnet blev vår vän och vi skötte om det som om det vore en familjemedlem. Vi blev havets beskyddare. Eftersom att vi levde i vattnet så gick vi aldrig upp på land, men till sist vi det efter många år och det var då vi såg er. Hur ni gick och levde på land. Vårt folk ville kunna göra desamma så försökte anpassa oss till det. Det var en svår och smärtsam utmaning. Det såg mörkt ut och det blev alldeles för svårt. Men, det fanns de som aldrig gav upp och lyckade kunna anpassa sig till land. Vårt folk hade svårt med att föröka sig så vi skänktes med gåvan att aldrig dö.vi kan dö om någon dödar oss men inte av ålder. Jag var en av det få barn som någonsin blivit fött. Jag hade ärvt all min anpassning av mina förädlar så jag behövde inte kämpa för att få det. Jag vet inte när jag blev född för ålder spelade ingen roll för oss. Vi hade ett fredligt och lyckligt liv, där havet var allas förälder som vi växt starka i. men någonting sen. Det var något så hemskt och fruktansvärt. Vi var aldrig ett stort antal kanske bara 20st. Men havet börja skaka och vågor höga slog. Himlen blev mörk och blixtar slog ner. Havsbotten öppna sig med ett fruktansvärt och stort lavamonster uppstickande ur sprickan. Den fick havsbotten att stelna för varje gång den rörde på sig. Vattennivån minska för varje sekund. Några av mitt folk simma fram till varelsen och man kunde höra dem skrika i smärta och lidande när det sakta smälte bort i lavan. Vårt fjäll var hårda så nedsmältningen tog lång tid. En efter en försvann alla ner i lavan. Jag kunde bara stå där och glo på när minna vänner skrek i smärta. Till sist var det bara jag, min mamma och min pappa. Dem gjorde det som jag skulle helst undvika. Dem tog tag i mig och simma med mig och gömde mig i en grotta. Deras sista ord innan dem gick var: Syrena, vi älskar dig mer en något annat och allt kommer ordna sig. Vi ska bara simma ut en snabb stund och sen kommer vi raka vägen tillbaka till dig. Kom ihåg att havet kommer alltid att skydda dig. Det älskar dig som vi gör. Komihåg det. Våra vågor ska slå tillsammans igen. Jag kunde höra gråt i deras röst.  Det gav mig varsin kram och sen försvann det. Jag satt där och vänta och då hörde jag smärtsamma skrik komma och jag satt bara kvar med tårar ringandes ner för kinderna. Jag visste att mina föräldrar var döda men jag satt bara kvar. Jag satt säkert så i nå timmar men sen bestämde jag mig för att jag skulle simma ut. Allt var grått och dött i vattnet. Jag kunde inte skymta mina föräldrar eller någon annan någonstans. Men det jag kunde skymta var en helt ny ö. den var stor och grå och stenig med en stor vulkan på sig. Jag vet än inte vad som riktigt hände den dagen men jag fortsatte bara och leva. Jag försökte glömma och jag skaffa många nya vänner. Men jag glömmer aldrig."

"intressant. Finns det något mer?" fråga en av männen.

"vad finns det mer att veta. Det var allt." svara jag med en irriterad röst. "nu vill jag träffa Erik."

"som du vill"

-tid skippad-

Vi gick i ett stort vitt hus. Alla fyra männen och de fyra vakterna var med. Vi gick mot rummet med Erik i. två av vakterna svängde plötsligt och börja gå ut. Jag antar att dem ska vakta ute. Vi gick genom korridorer men vi stanna tillslut vid en dörr och jag gick in. Ingen av männen följde med mig in. Jag såg Erik ligga i en säng med massa saker draget till honom. Jag sprang genast fram till honom. Jag kunde inte säga något för jag vet att dem där männen säkert lyssnar på varje ord som jag skulle säga. Jag satt bara där. Jag hoppas att han blir bättre men nu måste jag börja med planen. Ledsen Erik. Men just innan jag skulle börja så kände jag en vind blåsa bakom mig. jag vände mig om och där stod en silvergrå pojke i vitt hår...
----------------------------------------------
Jag lyckades få lite tid till del 2 idag så här är den🎉 fast skulle jag skriva må mer så skulle delen bli riktigt lång.

Och föresten TACK!!! För 417 läsare!!!och alla Gina kommentarer. Det är kul att veta att någon gillar min bok😄
//Cornelia