✔️Saknad ur havet (redigeras)

del 15

Det är flickan från förut, men hur? Hon kan väll omöjligt vara här. Jag sträckte upp en hand för att vinka åt henne men det ända hon gjorde var att skratta lyckligt med ett leende då hon sakta börja skutta ut ur ljuset och in i skuggan, bort från mig.

"vänta" skrek jag ut men hon fortsatte utan att stanna så jag börja springa efter henne. Det hade mörknat helt nu så min sikt var inte den bästa men jag kunde se flickans ljusa kläder igenom mörkret. Hon svängde in åt höger och jag sprang in efter henne. Jag hade kommit ikapp men när jag svängde in så var hon inte där och det fanns ingen annan väg ut om man inte svänger ut igen. Det såg ut så iallafall. Jag hörde skratt bakom mig och vände mig snabbt om bara för att se flickan skutta förbi bakom mig. hur kunde hon kommit dit? Det är väll ganska omöjligt eller? Men jag han inte tänka så mycket för jag börja springa efter henne återigen. Jag kom ut ur gränden jag varit i och börja springa åt det hållet jag såg flickan försvinna åt. Jag så hon hoppa på en och sammaplats lite längre fram. Upp och ner gick det. Nu hade jag min chans att komma ikapp. Så jag sprang så snabbt mina ben kunde bära mig för stunden. Men när jag kom fram var hon inte där längre. Hon hade försvunnit rakt framför mina ögon. Som om hon vore ett spöke eller nått.

Skrattet kunde höras framför mig utan att jag så en skymt av flickan så jag följde ljudet i nattmörkret. Månen sken fick lysa upp min väg där jag sprang på den hårda marken. Mina lyckobringare hade tagit slut så vi får hoppas att turen ändå färdas vid min sida.

Ett skratt hördes igen, men nu lät det som om det vore längre bort så jag fick ta och öka farten mer. Mina lungor blev ansträngda och börja desperat försöka göra sitt jobb som nu vart mindre syrerikt. Mina ögon vattnades av ansträngning men jag fick inte stanna nu, jag får och jag fick inte tappabort rösten. Men plötsligt stanna jag då jag insåg en sak. Det kan inte vara varken flickan eller hennes spöke som jag jagar för varför skulle hon just vara där jag var och för det andra så tror jag inte att en liten flicka som hon skulle bli tillåten att gå ut mitt i natten. Jag känner inte till värden så bra men jag skulle ändå tro på det jag sagt. Plus så tror jag inte att hon är död så det måste vara en illusion. Det har hänt mig förut att jag har trott att jag sätt saker fast egentligen är det bara minnen som spelas upp i min hjärna. Det har hänt att jag har trott att jag sätt familjemedlemmar simma i vattnet, fast när jag kommer dit finns ingen där. Fast jag vet inte varför just flickan skulle spelas upp framför mina ögon. Hon var väl inte viktig eller? Fast en sak vet jag, och det är att jag har tappat bort rösten som jag kanske aldrig får reda på vart den försökte leda mig. jag kan väl bara fortsätta att leta efter havet nu, det är det ända jag måste göra. Så jag fortsatte gå ner längst vägen som just nu var mitt enda alternativ. Å vad jag önskar att min vän var här med mig, jag skulle inte behöva känna mig så ensam, Men det kommer havet att kännas som när ingen längre finns i mitt liv. Dödens gåva känns frestande just nu, att kunna simma i havet i skyn och träffa det efterlängtade.

En doft kändes plötsligt, en mycket väl bekant doft, det var doften av salt, härligt, vatten! Jag sprang efter doften som bara vart starkare och starkare för varje steg jag tog såsom frihetskänslan gjorde. Nu sprang jag med varje liten muskel som min kropp hade. Jag var så glad och det värka som att havet låg bara runt hörnet. Men när jag precis svängt så försvann lyckan direkt. Det var inte havet, det var en av dem dära...vad heter det..behållare..nej..emmm..kanske..vad heter det..jag kunde inte komma på vilket ord jag sökte. Det var som en behållare med vatten, fast den här var stor. Den gick gämsides med vattenytan men sträckte sig djupt ner i marken. Vattnet i det lukta salt men det var inte havet. (det var en pool ifall någon undrar.) Vad ska jag göra nu? Jag har blivit lurad och vem vet hur många fler såna här saker det finns. Jag tappa humöret efter det och jag vet inte vad jag ska göra så jag satte mig ner vid kanten av saken och dinglade med bena i vattnet så att min klänning blev blöt. Jag ville inte hoppa i för det kan komma någon så jag satt bara där i tystnad. Vattnet hade en len kram som omfamna mina ben. Det var väl lite härligt kan jag väll erkänna men inte lika bra som havet. Jag lyfte huvet och kolla upp på stjärnorna i skyn. Det lyste starkt om dem och jag brukar inte se dem så ofta. Jag sover oftast förbi natten som jag nu kan erkänna är vacker. Det få bli att om jag kommer hem så ska jag se på stjärnorna varje natt innan jag somnar. Dem får dansa mig god natt i deras eviga lysande. Slocknar en stjärna så föds en ny ur den gamla. Dem kanske är mina ända vänner som kommer stanna kvar med mig i min evighet. Och nu när jag väl tänker på det så är det skönt att han någon som alltid kommer finnas vid min sida även om jag aldrig kan prata med dem. Att bara komma ihåg det jag tänkt på fick mig att se ett ljus i mörkret om att få en vilja att fortsätta. Med ett kraftigt ryck ställde jag mig upp på bena fast besluten att det var sista gången som någonting kom i min väg. Bakom mig var vägen som jag åter igen börja följa men den här gången så har jag någon med mig. det kan ta dagar, månader, år men jag ska finna det jag söker efter.