✔️Saknad ur havet (redigeras)

del 8

-tid skippad-

Jag satt i sjukhus väntsalen och väntade förtvivlat på att jag skulle få komma in och se min son. Jag ville inte tro på vad som hade hänt. Min son kunde vara borta för alltid. Efter att han hade blivit bortför och blivit ivägflugen så hade det kommit en till båt som jag fick stiga på och den for men mig tillbaka till land medan min båt skulle bli fraktad tillbaka och ställd i hamnen för mig att hämta. Men inget av det var viktigt, det ända som är viktigt är att min son. När jag satt här i hörnet av rummet kom en polisman in och gick fram till en man som satt på och gjorde något på en dator. Han värka inte märka mig för han gav mig inte en ända blick. Och så snart som polismannen pratat med mannen så försvann han bort i en korridor. När han försvann så kom efter ett litet tag doktorn till Erik. Hon hade en lång vit rock med en bricka på som jag inte kunde se vad det stod på. Hon hade brunt kort hår och bruna ögon. Hon hade ett par blåa jeans på sig och en vit t-tröja. Hon hade även ett par svarta runda glasögon på sig. jag gick fram till henne och nu kunde jag se att det stod Jenny på brickan med lite annan fakta om vad hon är och sånt. "följ med mig här så ska jag föra dig till honom. Men innan vi går så så har jag tyvärr dåliga men också bra nyheter. Det bra är att din son klara sig. Med dessvärre så är han i koma och vi vet inte när eller om han vaknar upp." Dem orden, dem små oden krossa mig. jag kunde inte tro det, jag kanske aldrig skulle kunna säga till honom att han betyder med för mig än vad han tror. Vi gick genom korridorer men så stanna vi, Jenny öppna en dörr och vi steg in. Jag såg en säng och i sängen låg Erik ligga med ögonen stängda och massa slangar dragna till sig. "jag tar och lämner er två ensamma." sa hon och gick ut. Jag gick fram till Erik och satte min han mot hanns och gick ner på knä. "Erik allt är mitt fel. Jag skulle aldrig tagit med dig på forskningsresan från första början. Men det har varit svårt för mig ända sen din mamma gick bort. Det krossa mig helt men inte lika mycket som det krossa dig. Jag visste inte vad jag skulle göra längre och istället för att krossa dig mer så valde jag att ägna mig mer åt mitt arbete än dig. Men sanningen är att heltiden trodde du att jag inte brydde mig om dig med du betyder just nu mer en någonting och jag vill bara att vi ska vakna så att vi kan bli en familj igen." jag kände tårarna glida ner för kinderna som dem inte har gjord sen jag förlora hon. Och nu kan jag förlora Erik. "jag lovar att bli en bättre far när du vaknar, jag ska bli den far du aldrig fick uppleva. Plötsligt öppnades dörren och Jenny steg in. Jag kunde se på hennes ögon att hon hade gråtit. Jag antar att hon lyssna på det jag sa. Jag skulle blivit sur men jag tyckte bara synd om henne. Jag reste mig upp och gick fram till hon. "har du någon anledning vad som fick han att hamna i koma." hon kolla i sina papper och sa: er son har ett medfött hjärtfel vilket gör att han inte får anstränga sig till max utan han måste hålla allt lugnt och inte pressa sig." "men hur kan det komma att jag aldrig har fått veta det. Och att jag har aldrig varit med om det när det hänt." "har det någonsin slagit dig att du tänkt att din son har astma?" " jag kan ha tänkt på det någon gång vilket lede till att han fick en väldigt instäng barndom. Fast det är bara under det här senaste dagarna som han har ansträngt sig och..." vänta, hur kunde jag glömma bort en så viktig sak som det. Allt är verkligen mitt fel. "ALLT ÄR MITT FEL!" __________________________________________________

Jag stormade ut ur sjukhuset och sprang hem. Jag kunde inte tro det. Jag hade mördat min egen son. Jag är ett monster....

_______________________________________________________________________________________________________________

hej ny de. jag vill bara tacka för 311 läsare och 22 rösningar. det betyder så sjukt mycket för mig. och jag vet att för vissa eller många värkar det lite men för mig är det stort så TACK!!! alla underbara läsare.

//Cornelia