✔️Saknad ur havet (redigeras)

del 14

Utan att någon han säga något sprang jag och trängde mig genom folkmassan för att hitta ett gömställe bort från alla. Jag kunde höra röster bakom mig och så titta jag bak och såg några från massan springa efter mig vilket gjorde mig mer stressad för jag var ju inte snabb i mitt vatten form plus så kunde jag knappt andas där jag sprang. Jag måste hitta ett gömställe om jag ska kunna byta form.

Mina steg blev ostadiga och mitt hjärta öka takten. Jag skulle snart svimma (jag känner att hon har bara svimmat lite för mycket) om jag inte kunde få igång mina lungor. Jag såg en stor grön plätt komma närmar när jag sprang. Men då kände jag någon ta tag i min arm jag vände mig så snabbt om att min arm sveptes över personen huvud och vatten for från ingenstans på honom. Han flög bak från vattnets tryck vilket gjorde att han släppte min arm. Jag fortsatte springa och såg att de flesta stanna vid mannen och nu var det bara 3 som jaga mig.

Det fanns stora saker som sträckte sig upp i luften och över himlen (träd) kanske så kunde jag gömma mig i ett sådant. Det var många av det slaget så jag kunde förvirra bort dem. Jag sprang in mellan det gröna och bruna sakerna och hoppade att det skull funka. Jag gömde mig bakom en av sakerna och börja klättra upp för det. Och det var visligen svårt men just nu behöver jag få syre så det spela ingen roll.

Jag kom upp till toppen av trädet och stanna vid en tjock gren som jag höll mig fast vid via mina armar och ben. Efter det påbörja jag min förvandling till människa. Jag fick bita ihop för att inte skrika av smärta. Jag blunda så hårt med mina ögonlock att det kändes som att dem skulle spricka. Jag kände smärtan av mina fjäll som slets av och fick hud fast slaget istället. Det ända jag kunde trösta mig med var att det snart skulle vara över och att jag skulle kunna andas.

Jag öppna ögonen när smärtan börja försvinna och tog ett djupt andetag. Jag hade blivit en människa igen så nu är bara frågan hur jag ska komma härifrån. Jag skulle dra till mig förmycket uppmärksamhet om jag gick ut naken på gatan. Men eftersom att jag hade varit avsvimmad ganska länge i alla fall tror jag det så borde jag kunna sitta där jag sitter nu och bara vänta på att månens ljus ska lysa och ge alla en efterlängtad sömn. Bara ingen hittar mig så klarar jag mig. 

Tänka vad jag får gå igenom bara för att komma hem. Jag vet inte ens vart jag är eller vart havet är. Jag fick en vän dödad, och en väns svek plus en hel art...hm..vad ska man säga...kanske..BLI HELT GALNA! Jag vill bara släppa allt och få leva mitt liv. Fast jag måste göra en sak innan jag återvände till havet för att vänta i 15 år där. Jag hoppas det är värt det. Så jag slöt mina ögon för att ta en liten stunds vila.

Mina ögon öppnades kvickt och så såg jag att solen skulle gå ner om ett tag så jag kunde börja smyga iväg. Jag kolla ner och såg att ingen var där (vilket var tur) så jag börja klättra ner.  Väl nere börja jag smyg in mot byggnaderna för att se om jag kan hitta några kläder.

Jag sprang en bit mot byggnaderna för att se vad jag kunde hitta och gick in i en gränd med massa svarta påsar och sånt. Däruppe i luften kunde jag se kläder hänga. Nu har jag hittat kläder så frågan är hur ska jag få ner dem? Jag kanske kunde använda mina krafter, fast igen så vet jag inte hur man använder dem korrekt. Fast jag kan väll ge det ett försök om jag vill ha kläder till solens gryning.

Jag sträckte fram handen mot en lina med kläder och ansträngde mig för att kapa linan men inget hände. Jag försökte igen och rikta all min kraft på linan men återigen så hände inget. Jag var nog tvungen att komma på något annat för kraften vill ju inte funka. Då jag kan väl försöka klättra på sidan av väggen, men så är det ju att jag inte kan klättra så kanske kan man stapla metallföremål och stå på dem, för tråden så ut att vara bara en liten bit upp i luften (2-3 meter) så det kanske var möjligt.

Metallföremålet var tungt men jag drog det mot tråden och sedan ställde mig ovanpå föremålet vilket var lite rangligt. Och sen sträckte mig så högt upp jag bara kunde nå mot en blå klänning med vita maneter på. Precis när jag fått tag om den och skulle ta ner den välte tunnan omkull om jag for ner med ett duns på vägen fortfarande hållandes i klänningen. Jag reste mig kvickt upp från backen och borsta av mig lite smutts. Efter det klädde jag på mig och märkte att klänningen som jag nu hade på mig hade korta ärmar och var helt lös från toppen till botten. Den räckte ner till minan knän. Och det kändes bra att jag äntligen kan påbörja resan hem.

Jag gick ut på gatan och börja gå mot vart jag nu tror havet ligger. Gatorna var mörka och bara lite ljus kom från några magiska silverpelare. Det var precis en sådan som männen kraschan in i. Dem värkar betyda tur för mig. Jag kan väll alltid tänka på dem som ett lyckoföremål för mig. Ett ljus i mörkret som lyser upp min väg.  Men vänta där borta vid ljuset, det ser ut som, nej, det kan inte vara. Men jo det är...
----------------------------------------------
Jag ska gå rakt på sak 837 läsare!!!!! Hur, det är nog allt jag kan få fram. Jag är så sjukt tacksam att jag inte kan beskriva ens med ord. Tack så himla mycket🎉🎉🎉🎉🎉🎉
Och så har jag en lit mindre bra sak att berätta. Jag ska åka iväg i helgen och åka värdens längsta linbana så jag kommer inte vara kapabel till att skriva så mycket. Och sen är det så att berättelsen börjar nå sitt slut och jag måste bara berätta att det kommer en bok 2!!! Och lite mer så som borttagna idéer. Så det är inte riktigt slut på berättelse än. Och nästa del kommer nog också bli väldigt långt.
//Cornelia(: