Lång väg hem

Del 5 ~ Ett sista farväl

Sam så upprörd ut. Nästan förbannad. Jag ångrade inte en sekund över att jag dissade Katja i skolan. Sam var helt enkelt inte på humör för dryga Katja.
Lag gick långsamt fram till han med en frågande blick. Han hade inte hört mig. "Sam?" Sa jag lugnt. Han vände sig om i en snabb fart. Och blicken var nästan svart.
"Vad menar du med att haffa på Jacob?" Till en början hängde jag inte alls med. Var mest förvånad över att han skulle kunna säga så. "V.. Vad pratar du om?" Frågandes såg jag på honom med en förstörd blick.
"Jacob kom precis upp till mig och sa att du var skön och stack skrattandes. Jävla hora!" Jag han inte förklara något innan han satte sig på sin moppe och stack iväg.
Jag ringde upp Jacob men kom bara till röstbrevlådan. <Ring mig så fort du kan, idiotiskt drag /Felicia>
Tårarna började forsa ner för mina kinder och jag föll ihop på marken. En äldre dam kom fram till mig. Hon stirrade på mig samtidigt som hon försökte hjälpa mig upp ifrån marken. Men jag kunde inte röra mig. Tårarna forsade och jag var fortfarande i chock. Det kändes som om att jag fått en hjärtinfarkt och att jag kommer dö när som helst. Som om att mitt liv är helt över. Minnena flödar igenom mitt huvud. Från första dejten. Till festen vi berättade. Får 1 års dag. Allt borta. För evigt.
Min telefon ringde till. Det var Katja som ringde.
"Felicia, varför åkte precis Sam förbi mig jävligt fort?" Jag kunde än inte hålla tillbaka mina tårar. Och Katja förstod vad som hände. "Vart är du? Jag kommer och hämtar dig" sa Katja med en uppgiven röst. Hon lät lila sårad som mig. Men jag la bara på. Jag ville bara dö. Hoppa framför tåget. Leta mig till stupet som fans inte så långt bort här ifrån.
Jag reste mig upp och den äldre damen hjälpte till att borsta av all grus. Jag fick ut mig ett ynka svagt Tack, men inget mer. Sen gick jag mot stupet. Allt kännes bara onödigt just nu. Varför leva när ens bästaste vän har lämnat en för evigt? Varför leva när du inte ens förtjänar att leva. Egentligen borde Jacob försvinna. Den ljugande lilla skiten.
Vägen till stupet var långt. Tårarna rann än. Det blåste kalla vindar på mig. Regnet öste alltid ner här. Stupet närmade sig.
En bil hördes komma närmre mig. Ljusen sken upp i mitt ansikte så hårt när jag vände mig om. Kunde inte bilen bara köra av mig?
"Felicia!" Det lät som Katja. Åter igen föll jag ihop på marken och allt blev svart.