Lång väg hem

Del 6 ~ Mysterium

"Felicia!" Jag vände mig hastigt om och tittade bak. En stor svart skugga slungade upp Katja i luften. Jag försökte hitta något att döda monstret med, men i stället hoppade jag ner för stupet som var precis bredvid mig. Rakt ner i ett stort svart hål. Det kändes som om jag föll flera 1000 meter ned. "Felicia, nej!"

Jag vaknade upp i ett ryck och både Katja och Linnea stod bredvid min säng. Dom såg oroliga ut. "Hur mår du egentligen?" frågade Linnea uppgivet. Jag kollade bara runt om mig och insåg att jag låg ner bäddad i min säng. "Du har sovit i 3 dygn, Felicia" Jag försökte fly upp ur sängen, men Katja stoppade mig halvvägs upp. "Nej, du. Här ska det inte springas. Du höll på att dö" Jag lade mig långsamt i sängen igen och inte förr ens nu kände jag hur kroppen började värka. Allt kändes patetiskt.

"Vad hände?" var det enda jag fick ur mig. Linnea och Katja kollade oroligt och frågande på varandra. Dom nickade båda långsamt mot varandra och Katja berättade att hon hittade mig vid Stenbranten. Jag var nära på att gå utanför stupet och dö. Sam hade tydligen lämnat mig utan att berätta varför. Och när Katja hade hittat mig vid stupet försökte hon få mig att resa mig upp och gå medans hon ringde ambulansen, men jag vägrade. Jag för för borta för att ens veta vad jag ville. Jag hade bara suttit där och skrikit medans jag var halvt borta.

"A... Allt bara svartna när jag såg en bil som kom emot mig. Jag tror jag hörde någon som ropa på mig, men jag var inte säger" sa jag tyst. Hade en otrolig värk i huvudet, så pratade jag för fort eller rörde mig kraftigt bombade värken som en kniv skars i huvudet på mig. Katja stirrade på mig som om jag hade blivit hjärntvättad. "Jag kom med min cykel" berättade Katja med en orolig röst. Och hon hade inte alls ropat mitt namn. Bara sprungit fram tyst mot mig när jag var borta.

Hjärtat började dunka snabbare och pulsen ökade. Vem satt då i bilen som körde fram och ställde sig framför mig? Varför kom den dit men ingen såg den?

"Jag har en väldans huvudvärk och behöver sova" sa jag och fejkade tröttheten. Katja och Linnea vände sig om gick smygandes ut ur mitt rum. Jag lade mig på sidan och stirrade in i väggen. Vad vill personen i bilden, varför hjälpte personen inte mig?

Nästa dag mådde jag bättre. Min mamma kom in för att se att jag fortfarande levde. Hon hade ännu inte tagit upp om varför jag försökte ramla ned för Stenbranten. Jag ville berätta för henne att Sam lämnat mig, men jag skulle bara bryta ihop igen. Alla minen skulle flöda igenom och jag skulle bara må dåligt.

Mamma räckte mig ett piller med ett glas vatten till. "Här, det gör dig lite gladare och piggare" sa hon med den lugna rösten hon alltid hade när något var fel. Hon såg bekymrad ut. Som om att något hemskt har hänt. Som om morfar hade åkt in på sjukhus halvdöd eller nått. Ett mysterium var påväg att bildas.