Stark och Självsäker

Torsdagsmöte

Hon ser inte skymten av Tom på flera dagar. Hon känner sig inte alls lika sugen att gå till jobbet längre. Hon är rädd att Tom ska vara där och se sådär ledsen och besviken ut igen, eller att de ska bråka. Det blir torsdag och hon får ett sms från Tom efter lunchen. Mitt kontor kl 17. Hon tar en djup suck. Tom, Tom, Tom. Vad ska hon ta sig till. Hon måste gå på mötet. Jag kommer. svarar hon. Eftermiddagen går långsamt, hon får en klump i magen av att inte veta vad som komma skall. Lovisa vinkar hejdå och kontoret börjar tömmas. Klockan närmar sig slutligen 17 och Sofie plockar ihop sina saker och tar på sig sin ryggsäck för att ta trapporna upp till tionde våningen. Hon tar ett djupt andetag innan hon knackar på.

Tom öppnar dörren. Han tittar överlägset på henne och pekar mot stolen mittemot hans bakom skrivbordet där han sätter sig. Han rättar till ärmarna på den helsvarta kostymen. Hon känner vagt doften av hans aftershave och känner sig plötsligt lite lugnare inombords. "Jag ville ge dig den här." säger Tom och sträcker ett litet paket till henne. Hon vrider på huvudet i förvåning. "Ett paket?" Tom nickar. Det är en liten svart ask med ett silvrigt snöre varsamt knutet omkring. Hon drar försiktigt upp rosetten och lägger snöret på skrivbordet och tittar upp på Tom.

Hon öppnar asken och inuti ligger ett halsband. Hon stänger tvärt asken och sätter handen för munnen. "Herregud. Tom. Nej. Du kan inte köpa saker till mig så här." "Gillar du det inte?" Hon öppnar asken igen. Halsbandet är i guld. Det lilla hänget är bara en tunn enkel cirkel. "Det är fantastiskt." svarar hon mållöst. "Men det är fortfarande inte okej." tillägger hon och ställer ifrån sig asken på skrivbordet.

"Jag vill att du ska ha den. Som ett förlåt. Jag betedde mig väldigt dåligt i helgen. Jag hade ingen rätt att dyka upp sådär till din lägenhet. Eller att ens, som du sa, bry mig om vart du sov. Men sanningen är att jag bryr mig väldigt mycket, för jag känner väldigt starkt för dig." säger han och tittar på henne med sina vackra ögon. Hon har svårt att tro sina öron. Vad säger han? Kommer hon ens behöva skälla ut honom? Hon sitter stum framför honom. "Sofie." han sträcker fram sina händer på skrivbordet. "Ta emot halsbandet. Jag vet att jag gjort bort mig totalt. Så jag förstår om du vill att vi avslutar detta och det är helt förståeligt. Men om du fortfarande vill ha mig skulle jag bli väldigt glad." Hon vet inte vad hon ska säga. Men så lutar hon sig fram och håller i hans händer. "Tom, det är klart jag vill ha dig." säger hon. "Men inget mer att du kommer och knackar på min dörr utan att säga något och sedan gå." "Jag lovar." säger han med ett leende. Hans leende smittar av sig på henne.

"Varför har jag inte sett dig i veckan?" frågar hon. Tom tittar bort och ställer sig upp. "Tom?" han drar en djup suck. Han står med ryggen mot henne. "Helt ärligt. När jag hörde hur ledsen jag gjorde dig, mitt hjärta gick sönder. Det var verkligen hjärtskärande. Jag trodde inte jag skulle kunna titta på dig igen utan att bli påmind om det. Jag skulle aldrig vilja såra dig så igen." säger han och vänder sig om för att titta på Sofie. Hon sitter helt chockad med handen för munnen. En tår faller längst med hennes kind. "Åh herregud Tom." Han går snabbt runt skrivbordet och ställer henne upp. "Nej, Sofie. Gråt inte." säger han och torkar bort tåren och omfamnar henne sedan. Hon andas in djupt i hans bröstkorg. Hon känner sig helt varm i kroppen. Hans närhet gör henne lugn i själen. Hon håller hårt om honom, hon vill inte släppa taget.

"Låt mig sätta på ditt halsband." säger Tom. Hon nickar och hon vänder ryggen mot honom. Han öppnar asken och tar ur det guldskimrande halsbandet. Han lägger hennes hår åt sidan och lägger halsbandet runt hennes hals och knäpper i hennes nacke. Den försiktiga beröringen gör att en rysning går genom hela hennes kropp. Han kysser henne i nacken och hon vänder sig om. "Passar den?" säger hon. "Den är otrolig på dig." svarar han och lägger en av hennes lockar bakom örat. Hon kramar om honom igen.