Stark och Självsäker

Första dagen på jobbet

Hon tittar i spegeln och rättar till den randiga blusen ner i de svarta byxorna. Hon vänder sig om. Är de för tighta? Att komma första dagen till jobbet i för utmanande kläder kanske inte är optimalt. Utmanande är fel ord. Jag ska vara stark och självsäker, tänker hon för sig själv. Rumpan syns lagom mycket, hon är classy men ändå snygg. Väskan är färdigpackad. Den gamla marinblåa ryggsäcken hon fick i, vaddå, konfirmationspresent, är väldigt sliten. Usch, den är för gammal. Hon skulle köpa en ny under sommaren, men det blev aldrig av. Hon tittar ut genom fönstret. Det kommer att börja regna vilken sekund som helst. Hon slänger på sig sin röda regnjacka, upp med huvan och ned för trapporna. Musiken strömmar i hörlurarna. Hon öppnar dörren och börjar skynda mot bussen. Nu kör vi.

Bussen kör mot Lindensbro. Hon sitter in vid fönstret, mannen bredvid sitter alldeles för nära. Hans lår smeker äckligt mot hennes. Hon har väskan i knät och tittar på träden i allén utanför fönstret och försöker tänka bort det. Hur ska det här gå. Av alla jobb hon hade sökt hade hon varit på kanske tio intervjuer. På Logotech hade första intervjun gått bra. Hos Movit hade hon kommit vidare till en gruppintervju för aktiesparare, det vill säga inget för henne. Men första intervjun här på Solea Inc. hade gått bra, kvinnan hade iförsig pratat mer om sig själv, men den andra intervjun med Stefan hade gått superbra. Han ringde redan dagen efter och bad henne att komma och skriva på alla papper och kolla runt i landskapet.

Bussen stannar utanför alla höghusen. Hon, och vad som känns som alla andra på bussen, går av och skingras vid hållplatsen. Regnet faller ner och studsar på jackan. Hon tar ett djupt andetag och går mot skyskrapan med den stora gula logotypen på. Huvan på jackan dryper av regnet och hon skyndar över vägen. Morgontrafiken hopar sig och bilarna köar in på parkeringarna. Hon korsar vägen och en stor svart bil svänger in framför henne, kvinnan bakom ratten blänger surt. Hon tar de sista stegen in under taket och öppnar porten till entrén.

Hon går in i hissen och tar av sin blöta jacka. Håret har nästan klarat sig från regnet, hon försöker rätta till det i spegeln. Hon trycker på våning 8. Mascaran sitter fortfarande som den ska konstaterar hon medan dörren stängs. En välklädd man står bredvid henne. "Oj, hej" säger hon förvånat. Mannen tittar skeptiskt på henne "Hej" svarar han sammanbitet med en mörk röst och hans långa kropp lutar sig över henne. Hon tar handen mot hissväggen. Vad gör han? Han har en mörk kostym och brunt lockigt hår och välansat skägg. Deras blickar möts. Hennes puls ökar. Hon kan knappt andas, hans ögon tittar intensivt på henne. Hon sväljer nervöst. Han håller sitt paraply i ena handen och sträcker sig mot henne med den andra och trycker på en av knapparna. Han släpper hennes blick och harklar. Han skulle bara trycka på knappen. Hon tittar stressat ner i golvet. Hon är visst mer nervös än hon trott. Hissen stannar och hon går av på sin våning, pulsen är fortfarande hög. Hon tycker sig känna hans blick i nacken. Hon vänder sig om och ser dörrarna stängas.

"Hej och välkommen! Är det du som är Sofie?" frågar tjejen med skrivbord precis vid ingången. "Javisst, det är jag." Tjejen har stora svarta glasögon. De mörka korkskruvarna faller över hennes svarta skjorta. "Det är jag som är Lovisa, låt mig visa dig din plats. Jag kommer jobba en del med dig, men jag är också sekreterare här." Hon går till vänster om hissen och pekar mot ett skrivbord precis i hörnet. Wow vilken utsikt! Jag ser ju hela hamnen. "Så, här är din plats. Och bredvid dig här sitter Mattias som du kommer jobba med, men han brukar alltid komma lagom sent." Han har en bild på en svart-vit katt upptejpad på väggen tillsammans med en kalender med traktorer. "Som du kanske vet har vi team-möte varje dag klockan 10, det är i rummet bredvid lunchrummet som ligger där." Hon pekar på två dörrar på andra sidan om rummet. "Okej tack så mycket!" Svarar hon och ler. "Och så du vet är det bara komma till mig om du behöver något" svarar Lovisa med ett stort och härligt leende innan hon vänder sig om och går tillbaks till sin plats. Hon var verkligen livlig. Skönt att inte vara ensam tjej här iallafall.