Eldhästen's kraft

Kapitel 8

När dörren öppnades sprang det andra barn ut. Dem såg ut att vara i min ålder. Dem kramade om Lizzy och la handen mot hennes märke som såg ut att ha läkt fast Alice kastade en kniv på det.
Men det lustiga var att barnen kunde röra Lizzy. Som om hon var verklig. Men för mig gick jag bara igenom.

- Dessa barn har råkat ut för samma sak som dig, Vanessa. Sa Lizzy med lugn röst och kramade tillbaka alla barn.

- Uhm.. Okeey... Var det ända som kom fram ut ur min mun.

- Jag är deras skyddare. Och snart tillhör du en av dem.

- okej... Sa jag igen.

- kom Vanessa. Vi måste göra lite saker på dig först! Sa Lizzy och gick.
Jag följde efter. Vi gick inte så långt men vi stannade framför en stor björk.

- ser du blomman som växer där på stammen. Den glittrar så. Sa Lizzy och försökte peka på den med sitt horn.

- ja, jag ser den. Sa jag och tänkte för mig själv hur blommor kunde växa på en stam!

- klättra upp och hämta ner den. Nu Vanessa!

Jag sa inget utan klättrade villigt upp och hämtade den. Det var inte så långt att klättra, kanske 4 meter.
Men stjälken satt ganska hårt i stammen. Jag drog allt jag kunde men jag fick inte loss blomman. Jag tog i hårdare. Men när den äntligen lossnade så blev det ett stort hål i stammen.
Det började växa igen. Det var spännande att se men samtidigt kändes det lite mystiskt och konstigt.
Men jag klättrade ner och gav blomman till Lizzy som om inget hade hänt.
Lizzy tog emot blomman och slängde upp den i luften.

*POOF*

Så var blomman borta, men glitter singlade ner och landade i en liten burk som ett barn höll i.

- drick, sa Lizzy.

- är det giftigt? Sa jag tveksamt

- absolut inte, alla dessa andra barn har gjort likadant. Så varsegod att drick nu Vanessa.

Jag tvekade i början men hade inget val. Jag gjorde som Lizzy sa.

Inget hände. Allt var som förut.

- känner du något? Sa Lizzy glatt

- nej, allt är som f-f-för...u..! DET HÄNDER NÅGOT!! Jag fick panik färdades upp i luften ett par meter upp.
Jag försökte komma loss men satt liksom fast där uppe.
Mitt toviga blonda hår blev plötsligt svart med lockiga slingor som räckte ner till rumpan.
Och mina slitna kläder blev till helt andra sorts kläder. Som om jag var en liten dvärg nu.
Hela jag blev förändrad. När allt var klart så färdades jag lugnt och sakta ner till marken.

- MOHAHAHA... Du är min nu för evigt. Ingen kan ände på det!
Hörde jag någon säga i min röst.

- LIZZY!! NÅGON PRATAR MED MIG. I MITT HUVUD. DEN SA TYP ATT JAG ÄR DEN FÖR EVIGT!!!

- så fin du blev. Som jag hade tänkt mig. Blir alltid nöjd med mina verk... Eller vänta. Vad sa du?! Att någon pratar i ditt huvud?!

- JA?! Sa jag och fick panik.

- det är omöjligt! Bara jag har tillgång till det nu.

- BLOMMAN?!  Utbrast jag. Var den giftig trots allt?

- nej, men... Någon kan ha...
Sa Lizzy och började gråta.

Alla dem andra barn började springa runt huller om buller.

- Detta är inte bra Vanessa. Du har blivit förtrollad av henne.

- henne? Sa jag

- Alice! Sa Lizzy och kollade på mig som om jag var dum i huvudet

- NEEEJ! Sa jag och började gråta stora forser.

- blev det ett stort svart hål när du plockade bort blomman? Sa Lizzy fundersamt.

Jag kollade upp på Lizzy och skulle man säga sanningen? Eller inte...

- ja, sa jag tyst.

- Det skulle du ha sagt! Nu kan Alice komma in i vårat land där allt ska stå stilla och lugnt utan problem.

Jag började gråta ännu mer och färdades upp till himlen igen. Fast högre. Flera meter.

Lizzy försökte få ner mig men det var försent.

- NEEEJ! Vanessa! Du får inte dö. Var stark! Hörde jag Lizzy säga.

Vadå "dö" och "stark" kommer jag dö nu?!