Eldhästen's kraft

Kapitel 6

Jag vaknade upp av att låg på en äng. Framför mig stod en människa.

-ALICE!!! Skrek jag.

Människan kollade lustigt på mig. Jag kollade lustig tillbaka och såg att det inte var Alice.

-vem är du? Sa jag.

-Alice's syster. Svarade hon.

-döda mig inte, vad har ni gjort med Lizzy? Sa jag.

-döda dig? Varför skulle jag göra det? Och vem är Lizzy?

-spela inte dum, du vet vad jag menar, sa jag.

-nej, jag fattar inte vad du pratar om, svarade hon.

Jag började att berätta om allt som hade hänt.

-va, det kan inte vara sant! Sa hon.

-jo, det är sant. Sa jag.

-kan du stoppa henne? Frågade jag.

-nej, visste inte ens att hon var ett spöke. Svarade hon.

- okej, sa jag och reste mig upp. Jag började gå. Över ängen och in på en liten väg.

Då skymtade något bakom mig.

- Lizzy? Alice? Någon där..? Sa jag med darrande röst. Mina ben skakade och var rädd att få en kniv genom min kropp.

Men inget hände. Det var som att se skepnaden fast inget hände efteråt.

Jag gick i snabbare takt in i skogen, jag skulle ha gått hem. Eller inte valt Lizzy alls. Varför började jag ens rida?!
Massor med tankar flög upp i mitt huvud, allt var mitt fel.
Vill aldrig mera rida Lizzy!

- Tack för den kommentaren, var det inte jag som räddade dig från skogsbranden?!

- AHH?!! Vem där?! Sa jag och snurrade runt.

- åh.. Hur många gånger måste jag säga att jag är en ovanlig häst. Jag läste nyss dina tankar...

- coolt!! Men vart är du nu Lizzy?

- Du skyller allt på mig. Inte mitt fel att du valde mig på din löjliga privatlektion. Så hejdå!!

- förlåt då!! Snälla, lämna mig inte bara.

- hallå? Lizzy? Är du kvar? Frågade jag igen. Men hon var helt borta.

- åh.. Suck. Då var man ensam igen. Sa jag tyst för mig själv och fortsatte följa stigen.

Jag kom fram till en liten stuga med en ladugård. Det såg övergivet ut.
Så jag gick in i huset och tänkte bosätta mig där. Allt fanns. Mat, kläder, möbler och allt som ska finnas i ett hus.

Men när jag kom in i huset så satt en gammal gumma där och spann.

- hej, igen, sa den gamla gumman och vände blicken på mig.

- igen? Har vi setts förut?

- ja, jag känner igen dig på ett konstigt sätt. Sa hon

- mm, okeeej... Sa jag och vände ryggen och gick ut ut huset.

- men du där, vänta! Sa hon.

Jag stannade och började bli rädd.
Hon satt på en gammal pall och blängde på mig.

- jag känner dig! Vi sågs för en stund sedan... Sa hon och vände ryggen och började spinna

- okej, sa jag och gick ut ur huset. Sprang in i skogen och satte mig på en stubbe. Långt från hennes hus.

Vilken lustig tant. Eller var det sant? Kan det ha varit Alice?!
Alice är ju ett spöke, herregud..
Det var nog hon...
Men har hon 2 hus? Rädslan kom och jag satt på stubben och darrade av rädsla och skräck.

Men började bli kyligt och solen gick ner. Jag la mig på den kalla marken och somnade.

Jag drömde om Lizzy, och även Alice.
Henne vill man inte träffa igen.
Då är man nog död. Och Lizzy, om jag bara kunde hitta henne och be om förlåtelse.
Allt är mitt fel, som vanligt.
Jag började gå djupare in i stigen och hittade en gammal by. Alla hus såg ut att vara minst 400 år gamla.

Jag gick sakta och säkert framåt.
Då helt plötsligt öppnades en dörr.

- hej igen Vanessa, roligt att se dig igen, vi ses snart igen, sa en gammal dam som såg exakt likadan ut som jag träffade förut.

Jag sprang åt andra hållet. Räddare än så här kunde man inte vara. Hur stor kan skogen vara. Jag vill ut ur denna skog!!! Ett par tårar smög sig fram och rann ner för kinderna.