Skuldens barn

2. Samtalet

Fanny såg på mig.
Sedan kramade hon om mig.
"Det kommer inte att bli lätt, Alex".
Jag grät så mycket att jag inte kunde höra henne prata.
Självklart visste jag att det inte skulle bli lätt.
Jag var inte ens säker på att jag ville behålla barnet.
I det ögonblicket var jag inte ens säker på vad mitt namn var.
Men en sak var jag säker på, vem som var pappan.
Micke.
Fanny började prata om hur vi skulle gå till mödravårdscentralen tillsammans dagen därpå, men jag lyssnade knappt.
"Fan Alex, du kan inte berätta för Fanny" ekade i mitt huvud.
Fanny räckte min mobil till mig.
"Jag ringer mamma, så ringer du pappa" sa hon.
Jag nickade.
Så hade det alltid varit när vi gjort något dumt, jag berättade för pappa och Fanny för mamma.
Fanny slog mammas nummer fortare än någonsin.
Hon gick från köket och in i vardagsrummet, men jag kunde fortfarande höra henne.
Faktum var att jag inte ens slagit pappas nummer ännu.
Jag hörde att Fanny var på väg att berätta för mamma, så jag ringde upp pappa.
Ungefär såhär löd vårat telefonsamtal:
"Hej gumman"
"Hej Pappa"
"Ville du något särkilt?"
Då bara flög det ur mig. "Jag är gravid".
Jag kunde känna hur pappas ansikte bleknade på andra sidan jorden.
Efter en plågsam tystnad sa han "Vi kommer hem och vi älskar dig gumman".
Jag har en känsla av att mamma inte skulle ha lagt till jag älskar dig efteråt.
Fanny kom in i köket igen.
"Hon är besviken på mig för att jag blev gravid så ung" sa hon och himlade med ögonen, men jag kunde se att det sårade henne.
"Vad tror du hon kommer vara på mig då?" Skrek jag nästan.
Sedan brast jag ut i gråt igen.
Fanny gick och la sig, men jag kunde inte sova.
Jag satt länge och tittade på fiskarna som simmade i mitt akvarium.
Om livet bara vore så lätt som det är för dem.