Skuldens barn

Det jag gör för dig

Jag kunde inte sova den natten.
Min mamma och min syster ville att jag skulle döda min egen dotter.
Jag kände mig hjälplös.
Att min egen syster nästintill begärt att jag ska döda mitt eget barn, för hennes förlåtelse.
Det här var första gången någonsin, som jag önskat att mina föräldrar inte skulle ha adopterat mig.
Jag är adopterad, men bara från en annan svensk familj.
Mitt hår är långt, tjockt och mörkbrunt.
Jag har mörkbruna ögon.
Min hy däremot är väldigt blek.
Mamma, Pappa och Fanny är alla grönögda och blonda.
Jag har alltid känt mig avundsjuk på att Fanny är deras biologiska barn.
Men jag kunde inte mer.
Det var för mycket.
Jag gick ut, utan någonting med enbart ett SL-kort.
Men jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag satte mig på tunnelbanan mot Hagsätra.
Vid det här laget ville jag bara komma så långt ifrån hem som möjligt.
Jag åkte förbi stationer jag aldrig tidigare hört talas om.
Globen, Enskede Gård, Sockenplan, Svedmyra, Stureby...
Där fick jag nog.
Jag kände att jag behövde frisk luft.
Jag steg av tunnelbanan i Stureby och gick ner för trapporna.
När jag kom ut och tittade på de små vägarna som fanns framför mig insåg jag, jag hade aldrig varit där förut.
Så jag fortsatte gå rakt fram.
Efter cirka en halv kilometer kom jag till Bandhagens tunnelbanestation, men jag bara fortsatte gå.
Efter ett tag kom jag till ett vägskäl.
Jag bara fortsatte gå på vägen jag aldrig tidigare sett.
Då såg jag en busskur och jag kände verkligen att jag behövde sätta mig ner.
Så jag gick mot den och satte mig på den tomma bänken.
Där lät jag tårarna rinna.
Allt som jag gjorde för den lilla flickan i min mage.
Jag satt där, på Bandhagens busstation, där jag aldrig tidigare haft en enda plan på att åka till.
Inte visste jag heller vad jag gjorde där.
Men jag började frysa så småningom.
Jag hade ingen jacka som passade mig med tanke på den stora magen.
För att behålla värmen gick jag på bussen som passerade, buss etthundrasjuttiotre.
Bussens slutstation var Skarpnäck.
Jag gick på bussen och satte mig nästan längst bak.
Under hela resan satt jag med huvudet tryckt mot fönsterrutan.
Tårarna började återigen rinna.
Utanför började det skymma och lamporna tändes.
Jag hade ingen aning om vad klockan var, eftersom jag inte ens hade min mobil med mig.
Bussen passerade alla möjliga stationer som jag aldrig hört talas om - Söndagsvägen, Norra Sköndal, Stora Sköndals Väg och Horisontvägen.
Skarpnäck var slutstationen och där gick jag av.
Genom att följa alla skyltar jag såg lyckades jag ta mig till tunnelbanan.
Jag gick in i tunnelbanestationen.
In genom spärrarna, och ner för alla trappor.
Jag hade aldrig varit på Skarpnäcks tunnelbanestation och jag trodde jag var på mars.
När jag gjorde mig beredd att sätta mig på ett tåg kände jag hur jag inte orkade.
Jag la mig på en bänk.
Sedan blev allt svart.