Skärvor 🇸🇪

2. Det som var

”Är du säker?”
Jace gick bort till tjejen vid datorn.
”Du ser väl själv? Hennes IR nummer är exakt samma som din biologiska mammas.”

Clea såg från den enda till den andra.
De kunde inte vara riktigt kloka om de trodde på riktigt att hon kunde vara mamma åt Jace.
Han var säkert äldre än henne då han såg ut att vara 25.

Jace granskade skärmen en stund innan han rätade på ryggen och drog fingrarna genom håret.
”Helt otroligt”, mumlade han.
Tjejen gav Clea en blick innan hon såg upp på Jace.
”Jag tror att det finns ett ledigt rum här bredvid om ni vill prata.”
Jace mötte hennes blick innan han såg bort mot Clea.
Clea höll ett stadigt grepp om den tomma flaskan och såg från Jace till den rosahåriga tjejen.
”Låt mig ta en titt på hennes historik. Jag kan tänka mig att hon har en del frågor”, sa Jace och vände sig till datorn igen.
Tjejen lutade sig tillbaka och lät honom titta igenom texten.

Clea satt orörlig medan de fokuserade på datorn.
Efter en stund rätade Jace på sig och kom bort till henne.
”Jag tog en titt på vad som hänt dig den senaste tiden, så om du vill kan vi gå och prata om det.”
Han höjde ögonbrynen mot henne medan hans sänkta huvud och försiktiga blick stod i kontrast mot hans tidigare självsäkra hållning.  
Cleas blick flackade mellan honom och tjejen igen innan hon nickade.
Kunde hon få veta vad som egentligen hänt henne var det värt det.

Jace tog en ficklampa innan han skopade upp henne från bordet.
Det överraskade henne fortfarande hur lätt han lyfte henne.

Rummet som Jace bar in henne i såg ut att vara ett omklädningsrum.
Det stod två rader med skåp mitt emot varandra, men det verkade inte finnas något annat.
Jace placerade henne på bänken framför ena skåpraden innan han satte sig mitt emot.
Han ställde lampan bredvid sig så att den lyste upp i taket.
Skenet spred sig mer behagligt i rummet och Clea lät blicken svepa över gula skåpdörrar, vitt kakel och en trasig lamparmatur i taket.
Hennes blick föll sedan på Jace.
Han lutade sig tillbaka mot skåpet och lade armarna i kors.
Hans hopsjunkna sätt att sitta fick honom att se underlägsen och osäker ut.
”Har du fått tillbaka rösten än?” undrade han.
Clea svalde och tog ett djupt andetag.
”Vad är det här för ställe?”
Hennes röst fick en hes ton, men hon kunde i alla fall prata.
”Det är en kryoanläggning. Man förvarar folk i kryodvala här. Folk som dött och frysts in för att botas i framtiden. De som finns här är redan botade, men ingen har kommit för att hämta dem ...”

Clea tog motvilligt till sig hans ord.
Att ingen hade kommit för att hämta henne behövde inte betyda det värsta, men hon kunde inte påstå att det kändes bra.
Han insåg uppenbarligen hur det lät då han tystnat ganska snabbt.
”Så min familj finns inte här?”
Han skakade på huvudet.
”Nej. Inte vad jag vet i alla fall, men det brukar stå i en persons register om de har släkt eller familj som frysts in. I ditt register stod det bara att resten av din släkt mötte en naturlig död ...”
Han tystnade igen och lät blicken vandra över henne i jakten på hennes reaktion.

Clea sjönk tillbaka mot skåpet tills hon lutade huvudet mot dörren.
Blicken föll på en sned ventil som satt ovanför ett skåp.
Luften kändes kvav i rummet och en kall känsla spred sig över hennes hud.
Hon avskydde redan rummet.
Ett sunkigt gammalt omklädningsrum där hon fick veta att hela hennes familj var borta.
Hon skulle aldrig lyckas glömma det.
Det var ett fastetsat minne som hon fick bära med sig resten av sitt liv.

Jace reste sig från bänken och sjönk ner på huk framför henne.
Hon vaknade till och mötte hans blick.
Han lade varsamt händerna om hennes armar som för att trösta henne utan att bli för närgången.
”Du är inte ensam. Okej? Du har fortfarande en familj, även om det kanske inte är en du valt eller väntat dig.”
Det fanns något vädjande i hans blick.
Hon mönstrade hans ansikte innan hon suckade.
”Jag tror att det är lite för mycket av en chock just nu, men det lär rasa över mig förr eller senare ... Vet du vad som hände med dem?”
Han tog ett djupt andetag och verkade överväga sina ord.
”Hela din familj levde rätt långa liv. Det fanns bara åldersrelaterade dödsfall registrerade. Dessvärre fick aldrig din bror några barn, så det finns inte några släktingar därifrån. Han hade barn som han adopterade via sin fru, men ingen biologisk släkt.”
Clea nickade.
Arvid hade mist förmågan att kunna få barn själv efter en olycka.
Om hans fru haft barn från tidigare hade han ändå fått den familj han alltid velat ha.
Hon hoppades att han varit lycklig.