Skärvor 🇸🇪

7. Samling hos Cassy

Det kändes som att motorcykeln flög fram längs den breda vägen.
Clea hade vant sig vid den höga farten och kände sig rätt avslappnad trots att Volt körde hårdare än han gjort tidigare.

Hon passade på att se sig om för att bekanta sig ytterligare med den nya, ovana värld hon kommit till.
Hennes blick fastnade lite extra länge på något som verkade vara en övergiven stad.
Den såg ut att vara till stor del övervuxen.
Jace hade nämnt avfolkningen av världen, men hon hade inte insett vidden av vad det innebar förrän nu.
De stora städerna gick inte att bo i längre när det behövdes fler bönder för att bistå med mat.
De som bodde i städerna hade förmodligen gett upp då de inte kunde driva de stora bebyggelserna själva.
Små samhällen var lättare att sköta med en minskad befolkning.

Volt svängde av från huvudvägen och styrde mot staden hon sett på avstånd.
Clea höll blicken på de överbevuxna klossarna som tidigare varit höghus medan de tog sig allt närmare.
Av nyfikenhet ville hon se staden på nära håll, men samtidigt fann hon det kusligt.
Döda, övervuxna städer hade hon bara sett i filmer tidigare.
Att se det i verkligheten kändes olustigt.

Vägen de följde var i skick, men runtom dem fanns söndersprucken asfalt och trasiga byggnader.
De höll sig i den stora stadens utkant, men Clea fick tydliga skymtar av det som varit stadens centrum.
Höghusen saknade fönster och på många ställen hade träd slagit rot.
Fåglar kretsade kring de höga byggnaderna och det hängde växter lite varstans.
Det gick att se att det var en stad, men de scener som passerade dem kunde ha kommit från en postapokalyptisk film.

Clea lutade sig närmare Volt och kände en viss lättnad när de lämnade staden bakom sig.
Vägen sträckte sig åter genom skog och mark.
Hon insåg dock snabbt att det hon trott att var orörd natur egentligen var ett igenvuxet villaområde.
Stommar efter det som en gång varit hus gick att skymta mellan träd och buskar.
Taken hade rasat in och väggarna hade fallit samman på många av dem, men tittade man noga kunde man ana hur området en gång sett ut.

Vägen fortsatte ut över öppna fält och de svängde av igen för att söka sig mot ett skogsparti inte långt ifrån ett av de stora fälten.
Clea fick syn på ett litet samhälle som liknade det som Jace och Aubrey bodde i.
Husen var lite enklare och backen var inte lika brant, men stilen var den samma.
Dock verkade dessa hus ha garaget på sidan och fönstren var mindre.
Clea fick en känsla av att området var billigare än det hon sett tidigare.

Volt körde bara en kort bit upp för backen innan han vek av in på en gårdsplan.
Huset hade plåttak och roströda väggar.
Altanen låg i markhöjd och skuggades av ett utskjutande tak.
En rörelse fångade Cleas uppmärksamhet när en tjej hävde sig ur en hängmatta i altantakets skugga.
Hon studsade upp med ivrig uppsyn.
Hennes trippande steg hördes tydligt när Volt stängde av motorcykeln.
”Vilken trevlig överraskning”, sa hon glatt när hon skippade trappsteget ner från altanen och skuttade direkt ner på gruset.

Clea insåg att Volt väntade på att hon skulle stiga av och reste sig kvickt.
Med handen på hans axel steg hon av innan han reste sig.
”Volty-Boy”, pep tjejen glatt och småsprang runt motorcykeln för att slå armarna om halsen på Volt.
Clea kände för ett ögonblick ett stick av avundsjuka, men insåg kvickt hur stel Volts rygg blev när tjejen kastade sig över honom.
Han höll ut armarna en aning som för att undvika att ta i henne medan han höjde hakan och sträckte på ryggen.
”Ja, ja”, sa han till slut otåligt och tog tag i tjejens armar för att lossa hennes grepp.
”Lika förtjusande som alltid”, skrattade tjejen med ett stort leende.
Hennes mörka hår hölls tillbaka av ett rött hårband och hon såg ut att vara i Cleas ålder.

Tjejen vände sin blick till henne med nytert intresse.
”Och vem har vi här då?” undrade hon med sin peppiga, gälla röst.
”Clea. Hon är Jace’ mamma”, sa Volt kort.
Tjejens ögon blev stora.
”Nää”, flämtade hon och studsade sedan fram för att räcka fram handen mot Clea.
Clea skakade hand med henne.
”Amira. Jag är Jace’ kusin. Eller, ja, typ. Du vet säkert vad jag menar.”
Clea nickade medan Amira verkade personifiera iver med varje muskel i sitt ansikte.
”Gud så spännande. Jag trodde aldrig att Jace skulle lyckas hitta sin biologiska mamma. Du måste berätta hur det gick till. Men var är Jace?”
Amira släppte äntligen Cleas hand för att vända sig till Volt.
”Han kommer. Han får berätta hur det ligger till med allt. Det är en rätt lång historia.”
Amira log brett mot Volt igen.
”Nå, tills dess hinner vi umgås lite. Har du saknat mig?”
Hon knäppte händerna med nedsträckta armar likt en seriefigur och skruvade på sig.
”Har inte tänkt så mycket på det”, mumlade han och backade något steg för att komma runt motorcykeln.
Amira skuttade lekfullt efter honom medan han gick mot huset.
”Jag kan be mamma att baka något. Eller tänker ni stanna på middag? Det vore roligt. Ni kanske vill stanna över natten också? Ska jag be henne bädda i gästrummet? Ni blir väl bara fyra? Blir det trångt kan någon av er sova i mitt rum.”
Clea lämnade osäkert in plats vid motorcykeln och följde efter dem mot huset.