Mitt nya liv

Kapitel 1

Jag har precis flyttat till ett nytt ställe. Jag heter Evelina förresten. Jag älskade att bo i en stor stad, men lite ändring vore ju inte fel. Vem vet vad som händer, men jag kunde aldrig gissat att jag skulle få chansen att flytta in i ett helt nytt underbart hus. Det är litet men väldigt nytt och nymöblerat. Det bästa är att övervåningen enbart är min. Det som inte är lika underbart är att jag tvingades att lämna mina kompisar och inte får chansen att sluta 9:an med dem. Jag försökte prata med mamma om att det var onödigt att flytta så nära inpå skolavslutningen. Jag bad henne om att vi skulle kunna vänta tills efteråt, men vad skulle göra att min egna mamma lyssnar på mig? Absolut ingenting. 

Jag och mamma har inte alltid haft det så lätt. Jag beundrar verkligen att mamma har lyckats bygga upp sitt liv igen efter att pappa lämnade oss när jag var 7 år. Mamma var helt förstörd och jag som inte alls var så gammal kunde ändå förstå vad det var som hade skett trots att jag inte förstod varför han lämnade oss. Jag som alltid hade trott att mamma och pappa hade det jättebra. Jag vet fortfarande inte varför eftersom mamma vägrar prata om det varje gång jag frågar. Sen dess har vi bott kvar i samma hus så jag förstår varför mamma ville flytta. För att lämna allt det där bakom sig, för att slippa att alltid bli påmind om min pappa och för att få en chans till ett bättre liv. 

En vecka efter att jag flyttat in i mitt nya hus med mamma skulle jag tillbaka till skolan. Den veckan som gått har enbart bestått av att packa upp, köpa nya möbler och måla om lite väggar i min del av huset. Efter mitt lilla renoveringsprojekt känns det nu mer som hemma men saknaden är fortfarande stor efter mina vänner och mitt gamla liv där jag bodde innan. Dock ska det bli skönt att få ordning på sitt liv igen. Sova, äta, gå till skolan, plugga, äta och sen sova igen. Men samtidigt som det ska bli skönt med lite rutin känns det fortfarande jobbigt och väldigt nervöst att börja skolan eftersom jag inte känner en enda person, plus att det är första gången jag flyttar och första gången är väl alltid värst? Det är vad jag har hört i alla fall. Dessutom kan jag ju inte enbart ägna min tid åt att sova, äta, gå till skolan och plugga. Lite måste jag kunna roa mig med, men hur ska jag göra det utan några kompisar eller en mamma som gärna spenderar mycket tid med mig? Jag antar dock att det är lite tidigt att vara pessimistisk nu när jag inte ens börjat.

Dagen innan, eller rättare sagt, kvällen innan jag ska tillbaks till skolan ägnar jag åt att packa min ryggsäck, samt välja vad jag ska ha för kläder första dagen. Jag vill inte verka för slapp eller för finklädd men jag antar att ett par svarta byxor och en enkel blus med något smycke borde bli bra. När jag packat färdigt och hängt fram kläderna tills imorgon går jag ner för att se vad mamma håller på med. Jag hittar henne sittandes i soffan och dricker vin. I och med att det är mitt i veckan skulle jag föredra att hon inte drack något. Det börjar alltid med att jag säger till och får till svar att hon bara ska ha ett glas, men oftast brukar det inte bli så. Jag går upp till övervåningen igen för att slippa se vad som händer härnäst. 

Klockan är enbart sju på kvällen så jag bestämmer mig för att titta lite på Netflix. Jag sätter på ett avsnitt av serien jag tittar på just nu. Jag skulle bara titta på ett avsnitt, men det slutade med att det blev två stycken eftersom det aldrig slutar vara spännande. Klockan hade redan hunnit bli tjugo över åtta så jag stänger av tv:n och går ner till köket för att ta något att äta innan jag går och lägger mig. Vanligtvis när jag ska till skolan brukar jag gå och lägga mig klockan nio så det är planen nu också. Mamma sitter inte kvar i soffan så jag kollar i hennes sovrum och ser att hon ligger och sover. Jag stänger igen dörren och går försiktigt därifrån för att inte väcka henne. Jag gör en macka som jag står och äter i köket. Det är väl kanske 20 minuter kvar till klockan är nio, vilket innebär att det blir perfekt att gå och göra mig i ordning inför sängen och sen läsa lite ur boken stolthet och fördom av Jane Austen. Att läsa böcker har väl varit lite av en flykt från vardagen genom att fördjupa sig i någon annans liv som kanske har det bättre ställt än mig men också genom att finna stöd och veta att jag inte är ensam med mina besvär. Jag ställer klockan på nio så att jag inte försvinner in i boken och helt glömmer bort att jag måste sova. Tro mig, det har hänt ett antal gånger. Jag lägger ifrån mig boken på mitt nattduksbord, släcker lampan,  lägger huvudet på kudden och blundar.