Mitt nya liv

Kapitel 7

Jag ligger kvar på marken med Antons armar som omsluter mig. Tårarna slutar aldrig att rinna. Hur kunde allt gå så fel? Varför valde jag inte att stanna hemma när mamma redan druckit en gång? Jag trodde att allt skulle vara okej efter att vi hade ätit tillsammans, men jag kanske bara tänkte på mig själv. Det gör ont att veta att mamma inte kommer finnas kvar hos mig längre. Jag har så många frågor. Vad var det som hände? Varför kontaktade hon mig inte? Ringde hon till min pappa? Vad skulle han annars göra här? Vad kommer hända med mig? Trots att jag vill veta svaren på alla frågor kan jag inte förmå mig med att gå in i huset. Vad kommer jag mötas av? Men framför allt, hur ska jag kunna prata med min pappa som jag inte träffat på alla dessa år? 

Jag ligger kvar på marken i vad som känns som en evighet. Jag skakar och jag är alldeles blöt av regnet som faller ner tillsammans med mina tårar. Jag känner ett par starka armar som tar tag under mig och lyfter upp mig i sin famn. Jag vill protestera eftersom jag vet att det innebär att de tar in mig i huset. Mitt eget hus men som just nu bara känns som ett tomt, främmande hus som jag en gång bodde i. Armarna försvinner under mig och jag tas emot av något mjukt istället. I ögonvrån ser jag en gestalt som sätter sig bredvid mig och stryker mig över håret. 

"Jag kommer aldrig lämna dig nu". Jag blir genast mycket lugnare med vetskapen om att det var Antons röst jag hörde. Jag sluter ögonen och somnar. Något jag önskar att jag inte hade gjort.

Drömmarna blir allt värre för varje gång jag somnar om. Jag drömmer, vaknar, slappnar av, somnar och drömmer igen. Varje gång drömmer jag om olika sätt att få reda på att min mamma har gått bort. Det känns som att samma dag går om och om igen och mitt hjärta bryts på nytt för varje gång tills det knappt finns något kvar att bryta ner. Det är drömmar som på sätt och vis också speglar min verklighet, en ond cirkel och den enda som kan få ur mig ur denna onda cirkel är killen som sitter bredvid mig, som har lovat att aldrig lämna mig. 

Jag vaknar upp och kämpar för att inte somna om igen, men samtidigt vill jag inte komma tillbaka till verkligheten. Verkligheten där inte längre min mamma är delaktig. Mamma som har uppfostrat och försörjt mig. Det som finns kvar är ett främmande hus, en pappa jag knappt känner, killen jag träffade för två dagar sedan och den enda kompis jag har i den här staden. Staden som mestadels förstörde mitt liv. Jag tittar upp och möter Antons blick. Jag är törstig och han räcker mig ett glas vatten precis som att han har läst mina tankar. Jag sätter mig på sängkanten och tar några klunkar innan det tar stopp. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det bekymrar mig att jag protesterade mot att flytta för att saknaden av mina vänner skulle bli för jobbig, men saknaden av sin egna mamma är tusen gånger värre. Jag kan inte låta bli att undra om det hade blivit annorlunda om jag hade varit hemma igår kväll. Det är delvis därför jag klandrar mig själv för min mammas död. 

Jag har fortfarande gårdagens kläder på mig, sminket är utsmetat och håret är tovigt, men helt ärligt så bryr jag mig inte hur jag ser ut just nu. Jag går ner för trappan med Anton tätt bakom. Pappa hör att vi kommer och går fram till mig för att ge mig en kram. Jag ryggar tillbaka eftersom jag inte vet om jag borde låta honom krama mig eller inte. Vem är den här mannen som står framför mig, utöver min pappa? Han tittar sorgset på mig och det räcker för att jag ska låta honom omfamna mig. Jag försöker hålla inne tårarna som jag känner börjar komma, men det går inte. Allting som skulle förändras till det bättre i och med flytten har i stället förändrats till det sämre, om jag inte räknar med Anton och Signe. Ett liv utan en mamma trodde jag aldrig skulle bli mitt liv vid bara 15 års ålder.

Jag, Anton och pappa sätter oss i soffan. Anton tar min hand och jag tittar upp på pappa och väntar på att få höra vad som hänt.

"Din mamma ringde till mig igår, Evelina. Hon var väldigt full och sade en del saker som till exempel att hon inte ville leva längre. Jag försökte prata med henne, men hon lyssnade inte. Jag satte mig i bilen för att åka och ta hand om din mamma, men jag hann inte dit i tid. När jag kom in i huset hittade jag henne på golvet i köket. Hon andades inte. Jag ringde efter ambulans och försökte rädda hennes liv, men det gick inte. Hon hade för mycket alkohol i blodet och det klarade inte hennes kropp av tillsammans med alla de pill hon tog. Jag är hemskt ledsen, Evelina". Jag känner återigen  hur mina kinder är genomblöta av alla tårar. Jag har lust att skrika åt honom, trots att jag vet att det inte var pappas fel. Antons närhet och den lilla orken jag har kvar hindrar mig och jag förblir tyst. Jag försöker samla mod till att fråga vad som kommer hända med mig, men pappa hinner före.

"Evelina, det är väldigt viktigt att du lyssnar på mig nu. Du undrar säkert vad som kommer hända med dig" är det enda han hinner säga innan jag avbryter honom.

"Jag tänker inte lämna Anton eller Signe!" säger jag. Pappa tittar bekymrat på mig.

"Det hoppas jag inte att du behöver. Det som är svårt är att jag har min fru och hennes barn i en annan stad. Det är inte så långt härifrån, men just nu är jag den enda som kan ta hand om dig. Jag vet inte så många andra sätt än att du får flytta in hos mig. Jag kan självklart prata med min fru och höra om de har lust att flytta hit, men jag kan inte lova något", säger pappa. Jag protesterar men nöjer mig med det svaret så länge. Jag orkar inte tänka på så mycket annat för tillfället. Jag har precis förlorat min mamma.

"Jag vill komma bort från huset en stund", säger jag till Anton. Både pappa och Anton nickar. Jag reser mig upp och Anton följer efter. Han menar alltså bokstavligt talat att han aldrig kommer lämna mig. Jag styr mina steg mot Signes hus och knackar på dörren. Jag hoppades på att Signe skulle öppna, men sån tur hade jag inte. Det var hennes mamma som öppnade. Hon välkomnar oss in och börjar prata med mig. Anton håller sig i bakgrunden och Signes mamma ställer inga frågor om honom. Bara tanken på att Signe har kvar sin mamma och inte jag får mig att vilja gråta igen. Till slut kommer Signe ner och vi går upp till hennes rum. Signe måste ha märkt att något är fel. Jag sätter mig på sängen och berättar exakt allt som har hänt.