Mitt nya liv

kapitel 6

Jag känner hur våra läppar dras isär, men jag vill bara ha mer. Jag kommer tillbaks till verkligheten och inser att vi inte längre är ensamma i rummet. Jag sitter kvar på sängen och försöker förstå vad som händer. Anton står med ryggen mot mig  och pratar med två killar, mycket längre och större än honom. Killarna är aggressiva. Jag kan inte riktigt höra vad de pratar om.  Anton höjer rösten och försöker knuffa ut dem, men misslyckas. De kommer fram till mig och jag tittar upp på Anton och ser skräcken i hans ögon. Är det här alltså anledningen till varför jag skulle hålla mig borta från honom? 

"Nämen, titta vad vi har här. Vilken söt liten tjej Anton har hittat", säger den ena killen, lägger handen under min haka och tvingar mig att se på honom. Båda skrattar och jag är helt skräckslagen. Om det här är Antons kompisar, förstår jag inte varför han umgås med dem. Jag vill bara resa mig upp från sängen och springa in i Antons famn, men jag kommer ingenstans. De håller fast mig i sängen och jag tjuter till. I ögonvrån ser jag Anton gå fram mot killarna och försöker dra bort dem, men han är för svag. Anton sparkar till skrivbordet och går ut från rummet. Ska han lämna mig nu?? Jag får panik och försöker sparka mig loss. Killarna lyfter upp mig och lägger mig ner i sängen och jag försöker skrika på hjälp men de håller för min mun. Jag ser dörren öppnas och Signe och Anton kommer in. Jag blir lättad och lite mindre skräckslagen. Han kom tillbaka för mig! Killarna faller ihop på sängen och Anton lyfter upp mig i sin famn. Han springer ut ur rummet med Signe precis bakom oss. Jag slappnar av för nu vet jag att jag är trygg. Jag hinner lägga märke till att huset är helt tomt innan vi kommer ut. Anton sätter mig i framsätet på en bil och säger något till Signe. Jag känner hur hela min kropp skakar nu när jag inte ligger i Antons famn längre. Anton kliver in i bilen och kör iväg. 

Jag vet inte var vi är eller hur länge han har kört, men plötsligt stannar bilen. Han kliver ut, går runt till min sida och öppnar dörren. Han tar min hand och för ut mig ur bilen och upp mot ett litet men väldigt vackert hus. Jag tittar förvånat på honom och han förklarar att hans föräldrar har köpt det åt honom. Vi går in och det är lika vackert på insidan som på utsidan. Anton hänger upp min kappa och ställer mina skor på golvet. Hur han lyckades få med sig det mitt i allt kaos vet jag inte, men jag är väldigt tacksam. Han för mig in i vardagsrummet och vi sätter oss i soffan. Han öppnar munnen för att börja prata, men hejdar sig. Han samlar mod igen och gör ett nytt försök.

"Jag har en del att förklara, antar jag. Det där var mina idioter till bröder. Jag nämnde inget om dem eftersom jag aldrig trodde att du skulle få träffa dem. Speciellt inte på detta viset. Jag förstår om du vill hålla dig borta från mig men jag ska göra allt i min makt för att du inte ska behöva träffa dem igen. Huset som festen var i är mina föräldrars hus, men de är nästan aldrig hemma och ingen vet om att detta huset existerar eller att jag bor här, inte ens mina bröder. Du kommer aldrig behöva återvända till det huset igen" säger Anton. Jag tittar upp på honom och nickar. Han tar min hand i sin och kramar om mig. Jag lägger mig ner i hans famn, tar upp mobilen och skickar ett sms till mamma att jag sover hos Signe i natt. Sedan sluter jag ögonen och somnar.

Jag vaknar upp och tittar mig omkring. Det är söndag och klockan är 12. Jag blir nervös när jag inte ser Anton någonstans och ropar lite tyst. Han kommer gåendes med snabba steg och sätter sig bredvid mig i soffan. Han lägger handen mot min kind och kramar om mig. Jag blir genast lugn av hans närvaro. Jag drar mig ur hans famn och säger att jag måste hem och berätta allt för mamma. Han nickar och vi reser oss upp och börjar gå mot bilen. Bilturen hem till mig tar bara sju minuter. 

"Jag följer med dig in", säger Anton och jag nickar. Rädslan för att hitta mamma på golvet eller någon annanstans medvetslös är stor i och med att hon inte svarade på mitt sms igår. Jag tar tag i dörrhandtaget, men dörren är låst och jag tog inte med mig någon nyckel. Det var inte tänkt att kvällen skulle bli såhär. Jag knackar på och lyssnar efter steg som kommer gåendes. Till slut öppnas dörren, men det är inte mamma som står där. Det är min pappa. Jag blir förvånad och backar några steg. Jag berättade för Anton igår om min familj, om att pappa lämnade oss när jag var sju så han förstår att något är fel. Han frågar var min mamma är. Pappa skakar på huvudet, tittar sorgset på mig och berättar att min mamma har gått bort. Jag faller ihop på marken och börjar gråta hejdlöst. Anton springer fram till mig och kramar mig hårt. Att allt kunde gå så fel på bara en kväll. Redan då visste jag att jag alltid skulle klandra mig själv för min mammas död resten av mitt liv.

Jag hoppas att ni gillar boken nu när jag skriver om den. Personligen så tycker jag den är mycket bättre nu än då. Ni behöver inte fortsätta läsa kapitel 7 eftersom jag inte börjat skriva om den än, men ni märker när det uppdateras.

Med vänlig hälsning/ Emilia