Alla mina drömmar

1

Det är tidigt. Alldeles för tidigt... Klockan är 7 och någonstans på vägen till stationen kan man se en skymt av en tjej som går i väldigt rask takt för att hinna med tåget som går om en kvart. Det är sådär kyligt som det brukar vara på en sval sommarmorgon och luften är nästan lite fuktig. Svetten har dock börjat rinna med tanke på tjocktröjan hon har på sig och den stora väskan full med saker på ryggen.
Så man kan ju undra varför i hela helvetet skulle Emilia vara uppe så extremt tidigt en fredag morgon i juli. Hon själv började fundera på om hon inte bara borde ha stannat hemma och sovit istället. Men istället skakade hon bort tankarna och fortsatte sina långa steg till tågstationen.

För ungefär en månad sen hade hennes danslärare i skolan rekommenderat henne för ett dansjobb som tydligen skulle vara något alldeles extra. Men de vägrade berätta för henne vad för slags jobb det var. Oavsett var Emilia redo på att få ett jobb som förhoppningsvis betalade mer än hennes sletna servitrisjobb, och förhoppningsvis skulle hon bli känd på köpet så hon kunde leva ut alla sina drömmar om att bli nästa Beyoncé.
Det var det enda som fick henne att fortsätta framåt så hon hann med sitt tåg till Stockholm för hennes audition.

Klockan slår 07.41 och tåget till Lund anländer till stationen i precis samma sekund som Emilia har lyckats ta sig till perrongen. Hon skulle vänta ett bra tag i Lund innan hennes tåg till Stockholm skulle anlända. Resan därifrån skulle ta fem timmar. Hon skulle i alla fall få lov att sova på tåget. Tacka Gud för det.

Timmarna på tåget går långsamt och består av tupplurar, sminkning och extremt hög musik som spelas i hennes hörlurar. Emellanåt sänker hon volymen så att ingen ska höra vad hon lyssnar på. Hon kan ju inte behålla sin stone cold coola fasad om folk hör att hon lyssnar på Elektrisk av Marcus och Martinus. För det gjorde hon. Om och om igen. Är hon mentalt störd? Ja. Ja det är hon.
Men ingen förstår. Det finns inte en endaste jävel på tåget som förstår att dessa två grabbar från en liten håla i norra Norge är självaste anledningen till att hon lever idag. Om hon har tur kanske hon får syn på dem i Stockholm medan hon är där. De ska ju faktiskt spela in i sin studio.

"Ja, hallå mina damer och herrar vi anländer snart till Stockholm. Alltså 5 minuter till Stockholm Central. Vänligen titta på era säten så att ni inte glömmer något och lägg märke till avståndet mellan tåg och plattform. Avstigning på höger sida i tågets färdriktning. Nästa Stockholm Central"

Äntligen framme. Emilia älskar Stockholm. Vår kära huvudstad. Om ett år när hon tar studenten ska hon flytta dit och plugga till att bli professionell dansare. Vilken härlig stad.
Hon hoppar av tåget och beger sig till hotellet hon ska sova på. Centralen är fullpackad med människor och lika mycket människor fanns nere i tunnelbanan.
"Linje 17 mot Skarpnäck, avgår om 1 minut"
Tunnelbanan susar fram och stannar precis framför Emilias fötter. Inne i vagnarna är det varmt och kvavt. Sommaren blev verkligen en av de varmaste på flera år. Superlägligt o trevligt när man måste spendera tre dagar i Sveriges huvudstad och åka tunnelbana överallt med alla svettiga människor.
"Nästa Skanstull."
Tur är det väl att tunnelbanorna åker extremt fort mellan stationerna.

Även om det enda Emilia vill just nu är att lägga sig i sin stora svala hotellsäng och ta en fet nap, så måste hon först gå på audition. Klockan är ca 14.45 och hon ska vara på plats om en halvtimme. Så hur mycket sängen än lockar så får den vänta. Dansoutfitten är på och håret är snyggt uppsatt. Hon har en jäkla tur att hon vaknade snygg imorse. Det var en riktig snygg-dag.

Ju närmre hon kommer desto mer kallsvettas hennes handflator. Nu började hon bli ordentligt nervös. Tänk om dom tycker att hon suger? Tänk om hon tycker att dom suger? Eller tänk om hon gör fel och alla skrattar åt henne och hon snubblar på sina egna fötter och bryter anklarna och får en stroke oc-

"Hej! Du måste vara Emilia?" En kvinnlig stämma avbryter hennes panikslagna tankar och hon dras tillbaka till medvetandet igen.
Kvinnan som står framför henne är kort och smal och har brunt hår klippt i en alldeles för kort frisyr. Men hon såg trevlig ut i alla fall.
"Ja, det är jag det. Hej" svarar hon med ett ytterst litet darr i rösten.
"Jag heter Cecilia, du ska få följa med mig här så kan du få värma upp och stretcha innan det är dags."
Hon följde efter Cecilia upp för en trappa till en stor danssal. I mitten av rummet står ett bord med 4 stolar uppradade på samma sida. Det måste vara där de kommer att sitta och döma henne senare.
"Sådär hjärtat, du får säga till om du har några frågor, annars ses vi senare. Lycka till!"
Säger Cecilia och traskar ut ur salen.
Egentligen ville Emilia fråga vem det var hon skulle jobba för och vad för slags jobb det var. Men innan hon ens hade formulerat en fråga i sitt huvud hade den korta kvinnan redan gått upp i rök.

Ungefär 10 minuter har gått och dörrarna öppnas plötsligt. Två kvinnor kommer in och Emilias haka faller till golvet. En av kvinnorna är Ebba Hatcher. En legend. En av de mest talangfulla dansarna i Skandinavien. För att inte nämna att hon även är bakgrundsdansare till Zara Larsson och har varit Marcus och Martinus dansare i flera år.
Emilia känner hur hennes fotfäste blev väldigt mycket sämre. Nu blev hon nervös på riktigt.
"Hej Emilia, trevligt att träffas. Jag heter Ebba och det här är Jessica. Du fick väl instruktionerna skickade till dig?" De skakade hennes hand och satte sig på två av stolarna. Men konstigt nog satte de sig på var sin ände och lämnade de två stolarna i mitten lediga.
"Hej, ja absolut. Jag har förberett mig ordentligt nu"
De pratade i några minuter om Emilias liv och vem hon var. Allt flöt på väldigt fint och nervositeten skiftade till att bli entusiasm istället.
"Ready whenever you are" sa Ebba och nu var det dags.

Dansen var livsnödvändig för Emilia. Utan den hade hon hatat sitt liv. Hon hade inte haft ett syfte här på jorden. När musiken startar är det som att kroppen tar över helt och hon blir ett med musiken. För en sekund glömmer hon bort att hon är på audition och bara känner dansen i blodet.
Det hon inte vet är att i dörrkarmen gömd bakom en gardin står det en kille och iakttar Emilias audition. Med nöje.

Applåder, applåder. Det enda som hörs är applåderna från Ebba och Jessica som väldigt tydligt blev imponerade.
"Wow! Dina lärare sa att du skulle vara otroligt duktig men det här var verkligen över förväntan!"
Värme fyller Emilias hjärta när hon får höra de fina orden.
"Så, när får jag veta om jag får jobbet eller inte?" Frågade hon.
"Jadu, vi får ju höra med cheferna. Vad tycker ni grabbar?" Ebba vänder sina sista ord mot dörren. Och helt plötsligt går världen i slow motion. Emilia vänder sig om och möts av två par underbara bruna ögon. Ögon hon kunde känna igen i sömnen. Ögon som tillhör-

"Marcus och Martinus..."