Alla mina drömmar

5

Jag älskar dig

Hennes röst var klen och sluddrig, men de orden var så tydliga de bara kunde bli. Emilia älskade Martinus. Med hela hennes hjärta. Han hade räddat hennes liv en gång i tiden utan att ens veta om det. Martinus kände att hans hjärta skippade ett slag, han var van vid att fans sa att de älskade honom men det kändes så... bra och vackert att få höra det från Emilia. Hon hade äntligen somnat och han höll det han lovade och stannade vid hennes sida hela natten.

När de vaknade morgonen därpå, låg Emilia med sitt huvud på Martinus bröstkorg, och hans starka armar höll om henne. Där låg dem, deras andning hade synkats och likaså hjärtslagen. Martinus vaknade till när hon rörde lätt på sig, men hann inte ens uppskatta ögonblicket innan minnena från gårdagen smög sig tillbaks. Hon hade blivit drogad och nästan våldtagen. Han börjar tänka på vad som hade hänt om han inte bestämde sig för att följa efter henne men stoppar sig själv då han blev för arg och ledsen av tanken. Han avbröts av att han märkte att Emilia hade vaknat.

"Godmorgon hjärtat. Hur mår du?" Frågar han.
Men just när Emilias kropp hade registrerat att hon var vaken kickade illamåendet in.
"Måste... spy.. HJÄLP"
Var de enda orden hon kunde få ut innan Martinus greppade tag i henne och hjälpte henne till toaletten där hon spydde ut alla gifter hon hade fått i sig kvällen innan. Han höll hennes hår och smekte hennes panna. Hon började hysteriskt gråta mellan kräkningarna.
"JAG ÄR SÅ ÄCKLIG TITTA INTE PÅ MIG MARTINUS GÅ! GÅ HÄRIFRÅN JAG VILL INTE ATT DU SER MIG SÅHÄR!"
Hon skrek och upprepade sig om och om igen.
"Jag går ingenstans förrän jag vet att du mår bra igen." Svarar han lugnt med empati i ögonen.

Efter att kräkningarna hade slutat insåg Emilia att hon såg ut som ett vrak och ville desperat duscha och göra sig ren och typ skrubba sitt skelett med såpa för att få bort allt äckel. Men drogerna som Philip hade hällt i hennes drinkar var fortfarande kvar i blodet och hon hade fortfarande inte fått tillbaka sin rörlighet helt och hållet. Martinus hjälpte henne upp och satte igång duschen åt henne så att vattnet var rätt temperatur.
"Klarar du av att duscha själv eller vill du ha hjälp?" Frågar han snällt.
"Jag tror jag klarar det själv. Tack." Svarar hon och han lämnar badrummet så att hon kan duscha ifred. Efter att hon var färdig tog hon på sig handduken men satte sig direkt på toastolen och bara satt. Hennes kropp var så trött att hon inte orkade stå mer. Hon kunde inte göra nått. Hon hade ingen ork.
"Martinus? Kan du komma?" Ropade hon ganska tyst. In kommer Martinus och möts av en svag Emilia med tunga ögon. Hon orkade inte få fram orden just då så hon bara pekade på handfatet där hennes sminkborttagning fanns.
"Vill du ha hjälp o ta av sminket?" Frågar han.
Hon nickar och han tar en bomullsrondell och försiktigt torkar av hennes smink. Efter det hjälpte han henne upp så att hon kunde tvätta ansiktet och ta på sig kläder. Han hjälpte henne med allt. Inte bara för att han kände sig delvis skyldig för vad som hade hänt igår men också för att han hade en sån stark känsla av att han bara ville ta hand om henne.

När Emilia var ren och fräsch igen lade Martinus henne på sängen så att hon kunde vila. Han satte sig bredvid henne och kramade om henne medan de tittade på TVn. Emilia var så glad och lycklig inombords för att han var där och tog hand om henne. Men hon hade en klump i magen. Hon tänkte på allt som hände och nästan hände igår och på det faktum att hon inte visste vart hon stod med Martinus fortfarande. De hade lyckats hitta varandra i svåra situationer men när allt var bra var det som att hon inte existerade för honom. Sen kom hon ihåg: kyssen. Han hade kysst henne igår innan hon gick ut. Vad betydde det? Varför gjorde han det? Kunde han vara sluta vara så jobbig och otydlig?! Hennes tankar avbryts av Martinus röst.

"Är du hungrig?"
"Nej. Jag mår fortfarande illa. Är du?" Svarar hon
"Lite. Men jag kan vänta en stund tills du mår bättre så kan vi äta tillsammans." Säger han.
"Nejnej, gå du och ät något. Jag kommer nog inte kunna få i mig mat förrän senare ikväll. " hon satte sig upp och tittade på honom.
"Men jag vill inte lämna dig ensam." Sa han med den snällaste blicken han någonsin har gett henne. Emilia smekte hans kind försiktigt.
"Gå. Ät. Jag klarar mig själv en stund. Du kan komma tillbaka sen. Gå." Sa hon och tittade på honom allvarligt. Inte skulle han svälta på grund av henne.
"Okej. Jag skyndar mig och kommer tillbaks direkt. Jag tar med mig ett nyckelkort så du inte behöver gå upp och öppna för mig." säger han och pussar henne på pannan innan han går ut från rummet.

På vägen ut från hotellet möter han sin bror.
"Där är du ju! Var har du varit? Var är Emilia?" Frågar Marcus oroligt.
"På hennes rum. Hon blev drogad av det där äcklet hon var med på restaurangen förra gången." Svarar han surt.
Marcus spärrar upp ögonen
"what the fuck skojar du eller? Hur mår hon?" Frågar han till slut.
"Hon mår bättre nu. Jag hjälpte henne duscha och ta bort sminket, hon vilar nu. Jag ska bara ut och köpa mat. Hon säger att hon inte är hungrig men hon behöver få i sig nått."
"Fan va snällt av dig. Men du då? Har du ätit?" Frågar Marcus med en skymt av oro för sin bror
"Nej jag får köpa nått till mig själv också men det är mindre viktigt. Jag prioriterar att hon mår bra. "
Just då börjar Marcus flina.
"Vad är det för fel med ditt ansikte?" Frågar Martinus irriterat.
"du tycker om henne." Säger han.
Martinus bara stirrar.
"Jag måste gå nu vi hörs sen." Säger han medan han går därfrån. Bakom honom hör han att Marcus ropar: "Martinus är kär!!"

Efter en timme är Martinus tillbaka i Emilias hotellrum med en stor påse mat. Emilia ligger i sängen och sover. Hon ser så lugn och vacker ut tänker Martinus. Just då vaknar Emilia till av att doften av mat sprider sig i rummet.
"Goodmorning gorgeous" säger han med ett leende på läpparna.
"Men jag trodde du skulle äta själv. Jag är inte hungri- eller jo det kanske jag e för dedär luktar såå gott" säger Emilia och känner att magen kurrar ordentligt.
De satt och åt och tittade på TVn. Det enda som fanns att titta på var tyvärr Jeopardy. Men det störde dem inte så mycket.
"namnet på skådespelerskan som känt spelade rollen som Rizzo i kultklassikern Grease 1978"
"ÅH eeeh VEM ÄR STOCKARD CHANNING" skrek Emilia mot skärmen innan programledaren ropade ut samma svar.
"Woop woop jag e bäst. " sjöng hon och gjorde en liten segerdans.
Martinus bara tittade på henne med längtan i blicken. Han älskade att se när hon blev sådär nördig. Hur kunde hon vara så perfekt? Smart, kultiverad, vacker, fin, snygg, sexig... "så jävla sexig" Martinus fick en chock och satte nästan pommes i halsen när han insåg att han hade sagt det sista högt.
"Va? " sa Emilia och tittade undrande på honom. "Sa du sexig? Vem då? Snubben på TV? Han ser väl okej ut men trodde inte det va din typ" sa hon skämtsamt och retande. Hon var inte dum i huvudet hon fattade ju att det var menat till henne men det skadade inte att retas lite med honom.
"Ha ha." Sa Martinus och fortsatte äta.

När de var färdiga lutade dem sig tillbaka i sängen och fortsatte titta. Till slut bröt Emilia tystnaden.
"Tack. Du räddade mitt liv... stalker" sa hon och blinkade mot honom.
Martinus fnissade till.
"Jag skulle aldrig låta någon skada dig. Någonsin." Han blev mer allvarlig i tonen.
Emilia fnös till och log för sig själv.
"Vad ler du åt?" Frågar han.
"Det är inte första gången du räddar mitt liv. Du visste bara inte om det förra gången. " sa hon efter en stunds tystnad.
"Vad menar du?"
Hon tvekade en sekund. Sen kom ordspyan.

"När jag var 14-15 var jag djupt deprimerad och ätstörd. Jag spenderade somrarna inlåst i mitt rum och svälte mig själv. Jag tänkte ganska ofta på o ta mitt liv. Jag hatade mig själv och tyckte inte jag va värd nått alls i livet och att det var lika bra om jag bara försvann. Under den perioden var mina panikattacker som värst. Dom kom hela tiden. Det var hemskt... men vet du? Varje gång jag fick en panikattack eller kände för att döda mig själv kunde jag bara sätta igång en av era låtar. Eller titta på en video av er eller ens bara tänka på er. På dig. Det låter fett cringe men jag brukade låtsas som att du gav mig en kram och sa att allt var okej. Bara tanken av dig kunde lugna ner mig direkt. Hade jag inte hittat er hade jag inte levt idag. Det var därför jag tatuerade in er logga. Det var därför jag inte ville tro på att du hatade mig så mycket. Och jag hade rätt. Du hatar mig inte. Eller jag tror i alla fall inte att du gör det." Efter att ha undvikit ögonkontakt med Martinus under hela hennes lilla tal vågade hon äntligen titta på honom. Han grät lite. I hans ögon fanns både kärlek och sorg. Sorg över att hon en gång hade mått så dåligt. Kärlek över att hon nu satt där och levde och mådde bra. Han kände sig nästan lite.. stolt.

Han tog tag i henne och kysste henne innan han kramade henne hårt och sa:

"Allt är okej. Jag är här. Jag.. älskar dig"