Alla mina drömmar

6

Dagarna under den veckan gick snabbt och var fulla av bara dans, skratt, musik och Martinus. Efter den hemska kvällen hade han tagit hand om henne och dagen efter hade han sagt att han älskade henne. Trots detta var Emilia fortfarande inte säker på vart de stod. Det hade gått några dagar sedan han kysste henne men inget mer hade hänt. Inget mer än blickar fram och tillbaka och flörtiga skämt och kommentarer. Det var som att de var vänner och båda två ville mer men ingen sa något. Det var en aning frustrerande. För de båda.

Repetitionerna däremot gick fantastiskt. Det kändes så coolt att få vara med på en av Marcus och Martinus turnéer, något hon hade drömt om sedan hon var typ 10 år gammal. Det kändes så surrealistiskt. Men det kändes rätt. Hon fick höra alla osläppta låtar också vilket hon absolut inte klagade på. Martinus fixade så att hon fick låtarna på filer på telefonen så hon kunde lyssna på dom tills de släpptes. Det uppskattades. Men snart var den här fantastiska veckan, (med hemsk start), över. Och Emilia skulle behöva åka hem igen. Det skulle dröja en hel månad innan hon skulle se honom igen. Det var tur att sociala medier fanns.

Hemma i skåne var det samma gamla visa; vakna, göra sig i ordning, skola, träning, sleep, repeat. Men något kändes ändå annorlunda på något sätt. Hennes steg kändes lättare och hennes rygg kändes rakare. Hela världen var hennes och hennes drömmar började äntligen slå in. Dock var det ännu större press på henne nu än det har varit förr. Emilia har alltid haft stor prestationsångest eftersom hon alltid presterar på topp. Alltid bäst betyg som resulterar i skolstipendium, alltid den bästa talaren som aldrig förlorar en debatt och får äran att representera sin klass eller grupp, och alltid en av de bästa dansarna eller sångarna i rummet som får alla solon och huvudroller. På tal om huvudroller så hade hon precis fått en sådan. Hennes skola satte upp en musikal och Emilia skulle få spela huvudrollen. Musikalen handlade om en salong och Emilias karaktär var dottern till ägaren som ville att hon skulle följa i hennes fotspår och ta över salongen, men Mia vill bara sjunga. Hon vill bli artist och turnera världen tillsammans med sin pojkvän. Ganska ironiskt ändå. Emilia kände att rollen basically var en musikalversion av henne själv.

Hursomhelst, livet gick generellt långsammare framåt när hon inte spenderade sin tid på repetitioner med Marcus och Martinus. Men hon försökte att inte tänka på det så mycket, för då började hon tänka på Martinus. På att han är så oklar fortfarande. De pratade inte mycket, de var med i varandras privata storys på snapchat, och skickade eventuellt någon enstaka tiktok till varandra. Men utöver det fanns det inte mycket kontakt och Emilia visste att om hon tillät sig själv att tänka på det hela tiden hade hon blivit deprimerad och slängt sig framför ett SJ snabbtåg. Skämt åsido, det gjorde ont i hjärtat... och hjärnan.

Dagarna gick och musikalrepetitionerna i skolan hade kickat igång ordentligt. Hon spenderade väldigt många timmar i veckan med alla medverkande och de började bli som en familj. Många av dem kände hon sedan innan, eller var i alla fall bekant med. Men det var en person hon inte hade pratat mycket med, fram tills nu. Hennes nya scen-pojkvän, Joel. Han verkade ändå vara en helt okej grabb. De blev ändå ganska bra vänner, de va ju tvungna att i alla fall försöka... med tanke på att de skulle spela ett kärlekspar på scen som sjunger en romantisk duett tillsammans. Någon gång då och då la Emilia ut bilder från repen på sin snapstory. Den här gången råkade det vara en knasig bild på henne och Joel. Hon hade skrivit "boyfriend" på bilden och lagt ut den, utan att tänka på det mer.

Efter repetitionen kollar Emilia sin telefon för första gången på några timmar. Då ser hon ett tiotal sms och missade samtal från en och samma person... Martinus.

MARTINUS: vem är det här?
MARTINUS: "boyfriend"??
MARTINUS: Emilia svara mig när jag ringer.
MARTINUS: eller förlåt du kanske är upptagen med din "boyfriend".

Ungefär 10 liknande sms fyllde hennes skärm. Det var ganska roligt att han verkade vara jätteavundsjuk. Men samtidigt jättejobbigt, varför skulle han bry sig om han inte försökte göra nått år situationen?? Hon bestämde sig för att ringa honom.

"Vad är det för fel på dig?" Frågar Emilia smått irriterat.
"Vem är han?" Säger Martinus med avund i rösten.
"Joel, han spelar min pojkvän i musikalen jag gör i skolan. Det var därför jag skrev boyfriend." Hon himlar med ögonen.
"Jaha... okej. Hejdå."
"NEJ STOPP! Nu får du fan ta o bete dig. Du kan inte hata mig, sen säga att du älskar mig, sen ignorera mig o sen bli avundsjuk när jag umgås med andra killar. Om du inte kan bete dig som en människa får du fan skita i o snacka med mig alls! Hejdå." Hon la argt på luren.

Fy satan vad arg hon var på honom. Men också ledsen. Hon var så otroligt ledsen på honom för att han betedde sig såhär. Allt hon vill ha i livet är han. Han vet om det och han leker ändå med hennes känslor. Hon orkade inte mer. Sekunden hon kom hem la hon sig i sängen och bara grät. Hon trodde aldrig hon skulle sluta gråta.

En månad hade gått och Emilia skulle äntligen vara med på sina första spelningar med Marcus och Martinus. Hon åkte till Stockholm för att de skulle ta bussen därifrån till Finland och efter Finland skulle de fortsätta i Skandinavien. Alla andra hade hälsat på henne och det var jättetrevligt, tills Martinus syntes till. Hon ignorerade honom med mening och gick och satte sig på bussen. Hörlurarna var på och resan var igång. Självklart, eftersom universum hatade henne, så kunde hon inte sova. Resan började bli väldigt långtråkig. Där satt hon, hopkurad på sätet och kollade ut genom fönstret. Det enda hon kunde tänka på i den stunden var att hon frös så in i helvete. Men självfallet hade hon packat ner sina tjocktröjor i resväskan som låg i bagageutrymmet. Så hon fick väl bara frysa snippan av sig. Oh well.

Hennes tankar avbröts av att hon kände att någon satte sig bredvid henne. Hon visste redan att det var Martinus. Hon kände det på sättet han rörde sig. Emilia tog bort ena hörluren från örat och tittade på honom.

"Vad vill du?" Frågade hon.
"Vadå får jag inte sitta här?" Han flinade.
Irriterad himlade hon med ögonen och vände sig om till fönstret igen. Efter en minut kände hon en hand på sin axel. Hon vände sig mot honom.
"Jag har skrivit hundratals sms och raderat dom alla. Jag har tillochmed skrivit ett brev. FÖR HAND. Men inget kändes rätt. Jag har varit ett as. Sen dagen vid träffades har jag varit en riktig idiot mot dig. Helt ärligt vet jag inte ens varför. Du har inte gjort något fel. Du är så rolig och snäll och smart och vacker.. otroligt vacker. Och talangfull. Du är bara... perfekt. Jag antar att jag har varit rädd för att du typ skulle inse att jag inte var så perfekt som du alltid har trott och att du skulle sluta tycka om mig när du lärde känna mig. Förlåt mig. Kan vi inte bara börja om?"

Emilia satt i tystnad en stund och bara stirrade in i hans ögon. Hennes egna ögon fylldes med tårar. Äntligen hade han sagt vad han känner.
"Men hjärtat då.." fick hon fram med darrig röst innan hon kramade om honom hårt. Hans huvud låg mot hennes bröstkorg och hon höll honom i håret och ansiktet. Hans hår var så mjukt och han luktade så gott.

Hon hade kunnat stanna sådär resten av sitt liv. Med Martinus. Bara de två.