Alla mina drömmar

4

Det hade gått en vecka. En hel vecka, sju dagar, 168 timmar, sedan Emilia hade räddat Martinus från hans panikattack. Och en vecka sedan hon hade hört från honom. Hon åkte hem dagen efter och har ryckt till varje gång mobilen surrar. Men han hade inte hört av sig en endaste gång. Hon trodde verkligen att det skulle bli annorlunda nu efter det som hände. Att han skulle börja öppna upp sig mer och att något kanske skulle hända mellan dem. Men nej. Återigen är det Martinus som är i kontroll av situationen och hon bara följer som en liten hundvalp.
Om en vecka bara skulle hon åka till Stockholm igen för en hel veckas repetitioner inför turnén. En hel vecka med bara dans och träning. En hel vecka med Martinus. Hur ska det gå? Han vill ju uppenbarligen inte veta av henne. Hon sover mest bort den kommande veckan och samlar krafterna. Men dagarna går och helt plötsligt är det dags att bege sig.

Hon har börjat tycka om tågresor till Stockholm. Även om de är 5 timmar långa så känns det som att tiden bara susar förbi. Hon får liksom gott om tid att andas och lyssna på musik och bara tänka. Det är nästan lite terapeutiskt.
Cirka klockan 12 anländer hon till centralstationen. Mängder av människor susar fram och tillbaka i en sådan där härlig storstads-stress. Hotellet hon ska bo på har betalats av Marcus och Martinus. De betalar i princip allt för sina dansare. Tacksamt när man inte bor i Stockholm, tänker hon.

Hotellet är fint. Riktigt fint. Lobbyn har extremt högt i tak och från taket hänger ljuskronor som blänker vackert i solljuset. Emilia får sitt rum och försöker bege sig upp för att börja "flytta in". Resväskan var extremt stor och extremt tung och inte nog med det, hon har även en stor axelväska som väger minst lika mycket och en ryggsäck full av grejer. En vecka i stockholm kräver många klädbyten och hon vägrar se ut som skit i närheten av Martinus. Han ska minsann få se vad han missar.

Trots att Emilia tränar varje dag och är generellt stark i kroppen... så är armarna hennes största svaghet. Det är nästan som att musklerna inte vill byggas bara för att retas med henne. Därför ingår hon i ett krig med hennes bagage. Hon försöker kånka allt till hissarna och känner hur axelväskan glider av långsamt. Precis när den ska falla mot golvet fångas den av två händer. Två händer som hör till två armar, och de armarna hör i sin tur till Martinus Gunnarsen. Hon behövde inte ens titta upp för att veta att det var han, hon kände igen hans händer till minsta detalj.

"Oj. Skulle vi inte bara stanna en vecka? Eller har du bokat en spontanresa till Uganda i en månad?" Han flinar åt henne. I vanliga fall skulle hon smälta för hans lekfulla flin. Men hon är arg på honom och irriterad för att allt är så jävla tungt. Seriöst? Har hon packat 14 tävlingshästar i väskorna?
"Ha ha. Roligt." Svarar hon medan hon tar axelväskan från Martinus och går vidare. Martinus står kvar i några sekunder och bara fnissar för sig själv. Han tycker att Emilia ser helt från vettet ut med sina 3 stora väskor. Hon är ganska lång, men hon ser så liten ut nu. Efter att ha stått och skrattat i skadeglädje en stund, går han ikapp henne och tar både axelväskan och resväskan ifrån henne.
"Hallå? Jag kan klara det själv. Behöver inte din hjälp tack." Säger Emilia bittert och försöker ta tillbaka sina grejer. Hon lyckas inte.

"Käft. Låt mig bara hjälpa dig. Du kan få trycka på knappen i hissen om du vill vara hjälpsam." Han har ett så nedtryckande och retande leende på läpparna och Emilias aggressionsproblem triggas grovt. Hon vill slå honom i hans perfekta, vackra, underbara ansikte. "Fan vad han är snygg" tänker hon. Tanken gör henne bara ännu mer irriterad. Kunde han inte i alla fall varit ful så hade det blivit lättare att komma över honom?
De kommer upp till hennes rum och lastar av allt på sängen. En stel tystnad har lagt sig över dem. Martinus tittar på henne, sen tittar han bort, och sen tittar han igen.
"Emilia..." han kommer närmre och hon känner värmen från hans kropp. De tittar varandra i ögonen och fortsätter närma sig långsamt. Glaciärer smälter liksom snabbare än vad de rör sig. Det är som att båda vet och båda vill, men ingen vågar.
De avbryts av att Emilias telefon plingar högt på sängen precis bredvid dem. Det är ett sms... från Philip. Martinus ser namnet och tar ett steg tillbaka. "Din pojkvän vill nå dig" säger han. Inte ens en droppe av sarkasm eller humor. Han är allvarlig. Han ser... ledsen ut.
Emilia hade hört av sig till Philip för några dagar sedan när hon var som allra mest upprörd över att Martinus inte hörde av sig. Vilken jävla kass timing.
Sedan börjar känslorna svämma över hos Emilia. Hon minns hur skitigt hon har mått den senaste veckan. På grund av Martinus. Varför skulle han ha rätten till att vara arg på henne när han inte visar att han vill ha henne? Hon blir argare och mer ledsen för varje sekund.