bara en rumskompis?

kap. 5 första skoldagen

Sakta men säkert börjar jag vakna. Det är suddigt men jag ser lite, Jack sitter på sängkanten med gråt i ögonen. Dom andra värkar ha gått och jag känner hur armen bränner. Men vänta... jag har ingen hoodie på mig... FAN det är därför han gråter. Han har ju för i helvete sett.

Jacks pov:
Hon vaknar sakta. Jag tror hon förstod att hon inte hade en hoodie på sig för helt plötsligt stelnar hon till.
- det är ok, jag är inte arg. Säger jag med så mjuk röst jag kan. Hon sätter sig upp och kommer närmare mig, när hon sitter bredvid mig lägger hon sitt huvud på min axel och bara snyftar. "Vad är klockan?" Frågar hon tyst. "Hon är 08:30" "men då börjar vi ju snart!?" Hennes ord är stressade. "Du behöver inte om du inte vill, jag kan stanna här med dig" mina ord är lugna. "Jag vill inte vara anledningen till att du får frånvaro, jag ska gå, låt mig bara fixa mig snabbt"

Ca 10 min senare är hon klar. Vi vandrar sida vid sida med varsin väska i handen. Vi har matte ihop trots att vi går i olika linjer av nån anledning som jag inte har en aning om. När vi kommer in sitter redan dom andra på sina platser och Julia och Ellen tittar med oroliga blickar på Leya. Helt ärligt förstår jag dom.

Hon går och sig längst bak och jag är inte långt efter och sätter mig bredvid henne. Hennes huvud ligger mot armen och hon kollar fram på tavlan. Jag möter en orolig blick från Milo. Han mimar nått. "Hur mår hon?" Jag rycker på axlarna och tittar sedan på dörren där våran matte lärare Karin kommer in.

Leyas pov:
Efter den 2 timmars långa matte är jag slut. Jag drar fötterna efter mig påväg till nästa lektion. Den här lektionen har jag inte med Jack eller Milo. När jag kommer in i klassrummet går jag återigen längst bak och sätter mig. "Hej alla fantastiska glada skapelser vi har här idag" inleder den jobbigaste Läraren vi har, Emma heter hon. Alltid glad och alltid för glad.
"Idag ska vi lära oss om hårets historia" det här är sådana gånger jag undrar varför jag valde frisör linjen.

Skoldagen är äntligen slut och jag sitter i mitt rum med telefonen framför mig. Jack har inte slutat än för han slutar inte förrän om en timme. Jag går in på instagram och kollar vad mina kompisar hemma har lagt upp. Jag klickar på Sagas Story, Saga är min fiende och vi hatar varandra! Hon är dock väldigt fin, finare än vad jag någonsin hade kunnat bli. Hon har lagt upp en spegelbild på sig själv. Perfekt, rakt hår, blåa ögon, smal kropp med former och lagom lång. Tårarna försöker tränga sig förbi mina ögon... hur är någon så taskig och ful på insidan men kan vara så fin på utsidan? Jag fattar inte.

Efter en stund kommer Jack in. Då är mina ögon röda utan att jag ens tänkt på det.
- Hej! Hur mår du? Det var innan han såg mina ögon
- Hej Hej, det är ok, jag är här! Hans röst är mjuk och orolig. Han sätter sig i bredvid mig i sängen och bara kramar mig. Tankarna flödar i huvudet och jag kan inte hålla tårarna inne längre. Jag brister ut i gråt i hans famn. Ingen säger något på 5 min. Han släpper kramen och kollar istället på mig med mer seriös blick.
- ska jag hämta Milo? Frågar han.
-ne.. neej. Får jag fram och han bara nickar.
- Jag ska gå till Milo och Jontes rum senare och träffa dom andra samt Julia och Ellen, dom vill att du också ska med.
- n.. när sk..a du..u dit? Snyftar jag medans jag sakta torkar bort tårarna.
- Om 15 min, snälla kom, dom är oroliga och vill bara se hur du mår. Rösten är mjuk.
- Ok, jag kommer. Säger jag med en lite irriterad röst. Han kramar mig snabbt igen och går sedan i på toan. Jag går till garderoben för att ta ut något att ha på mig när jag ser den nya tröjan mamma gav mig innan vi flyttade hit. Jag sätter på mig ett grått, kort linne tillsammans med tröjan mamma gav mig och ett par pjymamas byxor. (Bild där uppe↑)

10 minuter senare går vi igenom några korridorer för att komma till dom andra. Deras rum var mittemot varandra och alla hade bestämt att samlas i Milo och Jontes rum. Jack knackar på dörren och jag hör fotsteg närma sig dörren. Jag är rädd, jag är rädd för att alla vet nu, alla vet vad jag gör mot mig själv och jag vågar inte möta deras dömande blickar. Tänk om dom tänker att jag hittar på allt, att det är mitt fel att pappa dog och att dom inte vill se mig mer. Dörren öppnas sakta och jag känner hur pulsen stiger.

Milo står i dörröppningen och ler. Han ser inte alls dömande på mig utan tvärtom. Han ser glad ut och glad över att se mig. Jag vaknar upp ur allt tänkande när Jack tar min hand och leder in mig i deras rum. Jag tittar ner i marken, jag vågar inte möta blickarna. Vi sätter oss på en säng. Det är inte så stort där så alla måste trängas lite. Därför sitter jag rätt nära Jack men om jag ska vara helt ärlig klagar jag inte. Handen ligger fortfarande stabilt i Jacks hand och det värkar inte som om han tänker släppa heller. Min hjärna går i högvarv, tankarna inne i huvudet får mig att bli trött och jag zonar ut i huvudet. Jag har ingen aning om vad som händer. Men jag hör och ser inget annat än mina tankar. Plötsligt kommer bilden om pappa upp igen, sjukhuset, begravningen, dödsbeskedet, sista orden och ensamheten. Allt går fort men det släpps inte ut ur hjärnan utan allt går på repeat. Jag börjar skaka och nu kommer även andra bilder i huvudet upp. Hur Saga tar min gamla pojkvän, hur jag kommer på dom kyssas i skolan, hur dom bara skrattar åt mig, hur jag springer hem i tårar och hur mycket jag älskade honom. Hon är bra på att ta saker från mig. T.ex min pojkvän, min livslust och min vilja.

Milos pov:
Jag öppnar dörren och där står Jack och Leya. Leya ser ut att ha gråtit. Jag välkomnar dom in och ser hur Jack tar Leyas hand. Hon är helt tyst och kollar ner i golvet hela tiden. Dom sätter sig i sängen och Leya börjar zona ut. Hon börjar skaka och röra på sig. Det ser ut som om hon slåss om tankarna i hennes huvud.
- Leya! Leya!! Ropar jag och då fattar dom andra också. Jack kramar henne och viskar något i hennes öra. Jag vet inte vad det var men det verkade funka för hon började lugna ner sig.

Leyas pov:
- hej, det är ok, jag är här, du är fri och ingen kan skada dig. Viskar Jack i mitt öra. Det har aldrig funkat att göra så förr men när Jack gör det så är det som om kroppen fattar att jag kan känna mig trygg. Jag vaknar tillbaka till verkligheten och då uppfattar jag också att alla är nu i rummet och kollar med oroliga blickar på mig...
- hur mår du nu? Frågar Jack snällt. Jag kollar upp på honom och säger tyst.
-bra..
-Leya... vi vet att du inte gör det och därför vill vi visa att vi är här och du kan prata med oss. Vi bryr oss om dig och vi alla älskar dig! Julias ord får mig att lugnas med ännu mer och jag tittar nu ordentligt på dom andra.

         __________________________________
                 ________________________
                        _______________
Förlåt att jag inte lagt upp något på länge men jag har haft mycket i skolan och inte haft tid. Jag ska försöka bli bättre! Detta kapitel kanske blev lite rörigt, jag vet inte. Men det hoppas jag ni kan läsa ändå❤️