Hannah och Lukas

1.

Lukas

-Nej, det får ni inte!

Mitt skrik ekade genom det stora väldekorerade vardagsrummet.

- Tyvärr Lukas, så har vi inte samma känslor för varandra som vi hade när vi träffades, Svarade mamma.

- Varför? frågade jag förtvivlat.

- Du kommer förstå när du blir äldre, svarade pappa allvarligt, som om han inte förstod vilken katastrof det här var. Jag skulle behöva bo på två ställen och kanske flytta till en ny stad. Det var nästan det värsta som kunde hända.

"Hur tänkte dom egentligen? Bryr dom sig verkligen om mig, eller tänkte dem bara på sitt eget bästa?" De tankarna snurrade runt i mitt huvud. Till slut skrek jag det elakaste jag kunde komma på, för stunden:

-Jag hatar er! Sedan sprang jag till mitt rum och låste in mig.

- Det kommer att ordna sig Lukas, hörde jag mamma säga, genom nyckelhålet. Jag hade ingen lust att svara henne så jag satt bara tyst, medan tårarna långsamt rullade ner för kinderna.

Det är starka ord att säga att man hatar någon, men just då kände jag inget annat inombords.

Hannah

Varje natt, innan jag går och lägger mig, så tar jag fram fotografiet av pappa. Jag ber att han fortfarande ska vara vid liv och må bra. Men det jag ber om mest är att få träffa honom någon gång i framtiden.

I polisrapporten stod det att han är död. Men inga bevis har hittats för att han verkligen är det. Han skulle gå och köpa varmkorv en kväll, men han kom aldrig tillbaka.

Fyra år efter han försvann, så flyttade vi till Sverige från Sydkorea. Det var då mamma började nätdejta. Jag hatade det. Men jag har alltid lyckats få dem att ogilla mig, (det är alltid meningen) så det har aldrig blivit något mellan mamma och dem p.g.a mig, (mohahahaha). Ingen kan ersätta pappa. Någonsin.

Hoppas att ni tyckte om första delen, ha det bra så länge! ♥