Hannah och Lukas

Del 4

Hannah

Medan jag visade Lukas skolan, så tittade jag ner i golvet nästan hela tiden, och försökte undvika ögonkontakt. Varför vet jag egentligen inte. Jag skämdes lite över vårat konstiga första möte, så jag försökte prata lite med honom för att bryta isen.

-Känner du någon i klassen? frågade jag.

-Nej, svarade Lukas.

Det uppstod en jobbig tystnad.

-Du kan vara med mig och mina kompisar , haspade jag ur mig, för att bryta tystnaden.

"Varför sa jag så?" tänkte jag panikslaget, när orden just lämnat munnen.

-Nej, jag klarar mig själv, fnös Lukas tillbaka, och gick.

Jag stod kvar ensam, och fattade noll. Ville han inte ha vänner, eller vad det något fel på honom? Men lite lättad var jag i alla fall. Nu slapp jag umgås med den där krypet .

Lukas

Jag vet egentligen inte varför jag fnös åt henne. Hon erbjöd mig en chans att lära känna några tjejer på skolan, och jag var oartig tillbaka. Men jag ska nog kunna hitta kompisar på egen hand.

När det blev lunchrast, så sprang alla ut ur klassrummet som om det gällde livet. Jag följde lätt efter strömmen av tonåringar, när de rusade mot matsalen. När jag väl stod i matkön, så såg jag Hannah igen. Hon satt vid ett bord, med bara killar. Man kunde se att hon var en i gänget, och inte bara satt sig där för att ha någonstans att sitta.

Inom mig kändes det som om jag skulle börja grina. Jag hade inte bara varit otrevlig mot Hannah, utan också nekat en vänskap med killarna i klassen. Jag var en idiot! En riktigt stor idiot!

När jag trodde att det inte kunde bli värre, så hände det. Min värsta mardröm besannades.

När jag kom hem, så luktade det kaffe i hela lägenheten. Jag blev misstänksam, pappa har aldrig tyckt om kaffe. Han skulle inte börjat med det nu, om inte...

Jag gick långsamt ut mot köket, rädd för vad jag skulle få se. Det jag såg, vad inte vackert. Pappa kysste en asiatisk kvinna, med långt brunt hår. De slutade när de såg att jag stod i dörröppningen.

-Hej Lukas. sa pappa, som om jag inte stört dem .

- Vem är hon? frågade jag chockat.

-Jag heter Liz, svarade den asiatiska kvinnan. Jag hörde inget mer vad hon sa, jag sprang in på mitt rum och låste dörren. Jag kände tårarna bränna i ögonen, och en tanke snurrade runt, runt i mitt huvud."Hur kunde han? Hur kunde han? Hur kunde han?..."