Hannah och Lukas

3.

Lukas

Jag satt vid frukostbordet, inte vårat gamla i mörk ek, utan ett nytt plastigt bord, och tvingade i mig en talrik gröt med chokladmjölk. ( Jag äter alltid chokladmjölk till gröt.) I vanliga fall älskar jag frukost, och att gå till skolan, men idag hade jag värkligen ingen lust att göra det.

Jag ville inte gå till den nya skolan. Jag ville hem till Göteborg. Hem till alla mina vänner, ovänner och klasskamrater. Om jag fick en chans att flytta tillbaka, så skulle jag ta den. Alla mina ovänner skulle få kalla mig det där fåniga smeknamnet dem gav mig i förskolan, utan att jag skulle sagt ifrån. Om jag bara fick flytta hem, så skulle allting bli perfekt igen.

Det är egentligen konstigt, när jag bodde i Göteborg ville jag ibland flytta hemifrån, och nu när jag väl har flyttat, så vill jag tillbaka.

Plötsligt avbryts jag av att pappa skriker på mig:

- Lukas! Om du inte går nu, så kommer du för sent!

- Ok! ropar jag tillbaka, och går ut genom dörren.

Hannah

-Men Hannah, nu måste du gå upp ur sängen. Ditt alarm har varit på i minst 10 minuter, sa mamma argt. .

Mitt alarm var en klocka som såg ut som en kossa fast den låter som en gris konstig nog XD.

Jag öppnade fönstret som vanligt, för att titta vilket väder det var. Det var varmt och solen lyste. Jag satte snabbt på mig en vit vanlig t-shrt och ett par jeans shorts.

Innan jag gick slängde jag även i ett äpple i in väska. Jag hann inte äta frukost som vanligt och jag är inte förvånad.

När jag väl var vid skolgården, i tid såg jag Linus, Karl och hela "killgänget".

-Hej Hannah! ropade Karl.

-Hej, svarade jag och sprang in i skolan för att hinna hämta mina engelska böcker.

När lektionen skulle börja kom våran magister Charlie in med en pojke bredvid sig.

"Fan, det där är ju han jag sprang in i." tänkte jag, och jag kände hur mina kinder blev lätt rosa." Ge dig nu, Hannah. Det var hans fel!" Att tänka så gjorde att jag kände mig lugnare.

-Det här är Lukas. Han skulle behöva någon som kan visa honom runt, är det någon som skulle kunna göra det? frågade Charlie.

Ingen räckte upp handen utan satt bara tysta på sina stolar.

-Hannah, Du får visa honom runt, sa Charlie eftersom att ingen erbjöd sig.

-Okey, sa jag medan jag gav ett leende till Charlie. Bara så att alla vet, det leendet var inte äkta!

Hoppas att ni gillade denna del, snälla sprid denna bok så blir vi jätteglad, Tack i förhand.