Hannah och Lukas

2.

Lukas

Ingenting blev som jag ville. Pappa flyttade till Härnösand, och jag flyttade med honom. Jag kände inte en enda människa i "Här nös and", och inte ville jag göra det heller. Jag ville hem till Göteborg, hem till Jesper, Melker och Göran, mina bästa vänner.

Jag tittade ut genom bilfönstret.Jag hade åkt igenom nästan hela staden, utan att sett en enda person i min ålder. Det enda jag såg var gamla människor med rullatorer och käppar.

-Pappa det finns inte än enda person i min ålder här, sa jag, medan jag lade armarna i kors.

-Men hon under trädet, där borta då? svarade pappa.

Jag tittade bort mot trädet, och där stod det en tjej, med svart hår till midjan och ett asiatiskt utseende.

-Men hon är ju tjej, svarade jag som att det var det hemskaste man kunde vara.

Pappa höjde på ena ögonbrynet.

-Vem vet, hon kanske blir din stora kärlek en dag? svarade han retsamt.

Resten av vägen till vårt nya hem försökte jag hitta på något lika taskigt att säga, men jag kom inte på något, till min stora besvikelse.

Hannah

Jag slängde på mig skolväskan och kastade ner ett äpple i den. Jag var redan sen till första skoldagen i sjuan, bra Hannah, bra. Fast lärarna kan i alla fall inte ogilla mig mer än vad dom redan gör. I alla fall inte efter alla mina mästerverk i hyss. Min favorit var den gången jag startade brandlarmet. De utrymde hela skolan. Mohhhahahahaha, det är bara sådan jag är. Dom som jobbar på skolan tycker det är jättekonstigt att jag kan ha så bra betyg, trots mitt beteende.

Tro det eller ej, jag kom inte försent. Dom skulle precis stänga klassrumsdörren när jag kom. Första lektionen var Biologi, en ganska bra start på morgonen. Det hade ju kunnat vara värre.

-Nu ska vi presentera våran sommarläxa, skulle du kunna börja Hannah?

Va? Sa hon just sommarläxa? tänkte jag förfärat. Jag har inte ens börjat med den.

-Tyvärr, min katt spydde på den igår så jag har inte hunnit göra om den, sa jag.

-Okey då får Linus börja, sa hon besviket.

När det äntligen blev rast, kom Linus fram till mig.

-Har du skaffat katt nu också? frågade han och hånflinade.

- Nä, varför skulle jag ha det? svarade jag tvärsäkert.

Både jag och han brast ut i gapskratt.

Vi avbröts av Karl, som undrade om vi ville ut och spela fotboll. Vi båda svarade att han inte ens hade behövt fråga. Det var ett självklart ja.

Efter skolan skyndade jag mig hem. Jag hade lovat mamma att göra alla läxor idag. När jag svängde runt hörnet till min gata, så sprang jag rakt in i en pojke. Han hade brunt kort hår och fräknar. Det var det enda jag tänkte på innan jag blev jättearg på honom:

-Se dig för!

-Det var ju du som sprang in i mig! skrek han innan han gick därifrån med arga steg.

Bra att han gick så fort, han var inte en trevlig typ. tänkte jag.