Jolex

Kyss mig

-ALEX!

Josef faller ner på knä bredvid hennes kropp. Blod rinner hur hennes mage och han sliter av sig jackan för att stoppa blödningen.

-Hej älskling, du kolla på mig. Han slår till henne försiktigt i ansiktet för att hålla hennes medvetande uppe.

Steinar är redan bakom huset och jagar personen som precis skjutit deras kollega i magen.

Josef skakar och skriker på alla runt om att ringa efter ambulans. Självklart har alla redan gjort det, men han kan inte tänka klart. Där ligger hon blek på marken med hans barn i magen.

-Kyss mig, säger Alex tyst.

-Sluta.

-Snälla Josef.

-Nej jag kysser dig när vi kommer hem sen.

-Josef...

-NEJ ALEX JAG TÄNKER INTE KYSSA DIG NU FÖR DU SKA INTE DÖ NU!

Hans tårar sprutar nu ner längs kinderna. Han klarar knappt av att kolla på henne. Klarar inte av synen att se kvinnan han älskar förblöda bredvid honom. Han trycker hårt om hennes hand och hör hur sirener närmar sig.

Han står bakom bilen medan han ser på när ambulanspersonalen kör upp henne på en bår in i bilen. Han blundar och försöker andas. Plötsligt känner han en varm hand på axeln. Han vet direkt vem det är.

-Åk. Du måste åka med henne, vi fixar det här, säger Martin i lugn ton.

Josef vet inte riktig hur han ska bete sig. Han vill både skrika och gråta.

-Jag ska döda den där jäveln, säger Josef medan han kurar ihop sig på knä och drar händerna genom hans korta hår.

-Nej, åk med ambulansen nu och lugna ner dig. Det kommer gå bra Josef.

Ögonen brinner utav alla tårar. Han kollar upp och ser Alex ligga där inne med syremask på. Med ett sista "Åk" från Martins läppar, kliver han in i den stora ambulansbilen.

-Operationen har gått bra och hon är stabil, berättar en läkare till Josef som sitter skakandes i väntrummet.

-Och barnet?

Det går några sekunder innan läkaren svarar. Enligt Josef är det de längsta sekunderande han någonsin upplevt. Han hinner få panik utav tystnaden och vill nästan slå till läkaren för det tar sån jävla tid att säga orden.

-Bebisen mår bra. Inga större skador, allt ser bra ut, säger läkaren till slut och lägger sin hand på Josefs arm.

All luft försvinner från hans lungor och utan att hinna tänka kramar han om läkaren.

-Tack, tack, tack.

-Utan dig hade de inte överlevt, bra agerat där ute.

-När får jag träffa henne?

-Du kan komma med nu, hon bör vakna snart.

Det känns som att gå på moln när han går in i rummet. Och där ligger hon. Så lugnt och stilla. Det ser ut som att ingenting har hänt. Som att det är en vanlig dag när hon vaknar upp i deras säng bredvid honom.

Läkaren stänger dörren och låter de vara ensamma. Josef skjuter fram en stol och sätter sig på kanten av sängen.

Hennes hand känns kall i hans varma. Han kan inte sluta kolla om hon andas. Håller koll på maskinen bakom honom hela tiden. Hon andas, hjärtat slår, hon mår bra. Bredvid står en liten mindre likadan maskin. Det tar ett tag innan Josef förstår vad det är för maskin. Men när han inser det så lättar all tyngd från hans axlar. Bebisen mår också bra.

Josef är så upptagen med att ha koll på maskinerna så han inte märker när Alex öppnar sina ögon. Han märker det först när hon klämmer om hans hand.

-Hej hjärtat, säger han och smeker bort håret från hennes ansikte.

Hon ler bara. Försöker ta in vad det är som har hänt. När hon plötsligt fylls med panik och slår upp ögonen stort och kollar på honom.

-Bebisen?!

-Bebisen mår bra.

-Säkert?

-Säkert. Mamma mår bra. Bebis mår bra.

Hon andas ut och smeker längs magen.

-Kom, säger hon och drar i hans arm.

-Va, nej men är du säker? Du kommer ju göra illa dig mer.

-Nej lägg dig här. Snälla.

Han kan inte motstå hennes blick och kryper då ner längs hennes sida.
Med hennes huvud på hans bröst och hans armar runt om hennes midja, somnar de snabbt.