Jolex

Kaffe

-Paul här är Josef, Josef här är Paul min bror.

-Så det är du som snott min syrra från mig? Säger Paul med ett flin på läpparna och skakar Josefs hand.

-Skyldig, svarar Josef och rycker på axlarna.

-Paul ska förhöras, du vet den där advokat utredning.

-Ja juste, du är advokat va?

-Japp, ena syskonet blir advokat och andra blir snut, säger han och flinar mot Alex.

-Får vi ju kanske träffas lite oftare, säger Alex och börjar gå iväg mot förhörsrummet.

Efter förhöret mellan Paul och Martin så träffas de tre igen i köket.

-Kaffe?

-Ja varför inte? Svarar Paul och tar emot koppen från Josefs hand.

Josef studerar Pauls rörelser. Konstigt att han inte tagit upp nått om barnet tänker han för sig själv. Han kanske inte vet om det. De har ju inte världens närmsta syskonrelation riktigt. På tal om barnet, så kommer Oskar in och lägger en liten tröja på bordet. En polis tröja.

-Kolla! Tänkte att den passar er skit bra, säger han och ler stort.

-Se där, svarar Alex med höjda ögonbryn och skrattar.

Hon tar upp den och kollar på den. Den är väldigt liten. Passar max en 6 månaders bebis.

Paul ser förvirrad ut. Men tanken att hans syster är gravid har inte ens slagit honom. Måste ju vara en tröja till en nalle eller nått tänker han. Tills Alex tackar nej till en kopp kaffe av Oskar.

-Har du slutat druckit kaffe nu också eller? Skojar Paul.

Både Alex och Josef kollar på honom med en frågande blick. Han stirrar tillbaka, som om att det var de som var dumma i huvudet och inte fattade vad han menade.

-Nej men på riktigt, dricker du inte kaffe?

Alex skakar på huvudet och pekar på magen.  

-Nej inte just nu.

Paul kollar ner på vad hans syster pekar på. Det är först då han ser det. Hur kan inte ha sett det innan? Den är ju tydlig. Det kan inte vara jättelångt kvar.

-Skämtar du?

-Ja den är fejk, säger Josef och ger Alex en blick.

-Vadå du ska bli mamma?

Alex nickar och ler lite smått.

-Hur? Säger han nästan lite otrevligt.

-Vadå hur? Svarar hon.

-Hur ska du kunna bli mamma?

-Vad menar du? Frågar Josef.

-Nej alltså... jag vet inte, du har bara alltid varit så upptagen med dig själv.

Det känns som en kniv i magen när hon hör hennes bror säga de orden om henne.

-Ursäkta? Säger Josef och rycker på ögonbrynen.

-Nej men på riktigt, asså jag menar inget illa, men hur ska du klara det?

Alex kollar ner i marken, känner sig generad när både Josef och Oskar står runt bordet och kollar på henne.

-Så är vi klara nu? Hör de Martins röst säga bakom från dörren. Alex kollar upp och nickar.

-Aha, okej kul och träffa er då. Lycka till, säger Paul och börjar gå ut mot dörren.

Josef är påväg att säga något när Alex kollar upp på honom, men hon avbryter han och går sen mot sitt rum. Oskar står kvar och kollar på Josef förvirrat.

Josef anar att hon vill vara för sig själv ett tag nu. Men det strider emot att veta om att hon sitter där inne själv och hör sin brors ord i huvudet. Så han går in.

Hon gråter inte. Det trodde han inte heller. Men det ser ut som att ögonen gråter fast det inte kommer några tårar.

-Jag visste att han skulle reagera sådär, det är därför jag inte berättat.

Josef går fram till hennes stol och hukar sig ner till hennes höjd.

-Du..jag känner inte din bror och jag vet inte om eran historia, men sen jag träffa dig första gången så har min enda vilja vart att ha dig som mamman till mina barn.

Hon kollar på han som att han vore galen.

-Sluta, du måste inte säg-

-Det är sant, avbryter han henne och lägger sina händer på hennes knän.

Hon lägger huvudet på sned och försöker tvinga fram ett litet leende. Han kollar på henne som om att han aldrig någonsin sett något vackrare. Och det har han inte heller.

-Jag är avundsjuk över att vårat barn får ha dig som mamma.

Hon skrattar till och kollar in i hans ögon. Sen lutar han sig fram och lägger en varm kyss på hennes läppar.