Jolex

Sömn

Alex kollar på klockan. Bara 04:13. Hon har inte sovit en blund inatt, och kommer inte heller få göra. Bredvid henne ligger två snarkande killar. Det är inte ens någon idé att hon försöker somna om för då vaknar Charlie direkt. Det är som att han känner av när hon försöker blunda.
Han var bara några dagar gammal. Men ändå känns det som han funnits hela tiden. Han var så självklar. Och även om han bidrog till att hans mamma inte fick sova någonting, så finns det ingenting hon hellre ville än att ligga vaken hela natten med honom.

Klockan var nu runt 08:00 på morgonen. Och som hon trodde, hade hon inte fått någon sömn alls. Hon hade försökt smita ut till soffan, men direkt när hon kom ut ur rummet, så slogs hennes sons ögon upp. Så då låg tillsammans på soffan tills Josef vakna.

-Tjenare, hörde hon bakom sig och där stod Josef och sträckte på sig.

-Nämen, titta vem som har tagit sig upp! Sa hon och kolla ner på Charlie.

-Har du sovit nått?

-Nej

-Det är min natt idag, så du får sova inatt, sa han och pussa henne på pannan.

-Ha ha, som om att det kommer gå, svarar hon och flinar ner på den sovande lilla krabaten.

-Vill du ha kaffe?

-Jo tack.

-Jag tror att Martin och de skulle komma förbi idag.

-Jaha när? Svara Josef med macka i hela munnen.

-Jag vet inte riktigt, när de går av kanske.

-Hmm okej.

Det plingar på dörren och Alex går snabbt fram för att öppna. Där står fem personer med blommor och presenter i händerna.

-Hej, kom in!

Hon blir än en gång överöst utav kramar. Men det är bara snabba kramar för hennes kollegors fokus ligger på något helt annat.

-Vart är den? Frågar Steinar ivrigt.

-Vardagsrummet, svarar hon och ler.

De tränger sig fram i hallen. Nästan tävlar om vem som kommer till vardagsrummet först.

Charlie ligger i ett babynest. Han ser så liten ut i den. Och nu plötsligt står det fem vuxna människor över honom och pratar på ett konstigt sätt. Han stirrar upp på de förvirrat.

-Pax för att hålla honom! Säger Steinar och knuffar bort de andra.

-Ta det lugnt hörni, säger Martin och skrattar.

Alex kommer fram och lyfter upp Charlie till Steinars famn.

-Kaffe? Frågar Josef och får tillbaka ett "ja" i kör.

-Hur känns det?

Josef vänder sig om när han står och fixar kaffe och möts utav Martins ansikte.

-Bra, lite trött bara, men jag ska inte klaga det är Alex som har det värst, säger han och ger Martin en kopp.

-Ja jo det är ju så i början, eller ja de 18 första åren, säger Martin och skojar.

-Ja man har väll ställt in sig på det, svarar Josef och lyfter på ögonbrynen.

-Ni är bra föräldrar.

Josef kollar på honom och känner sig nästan rörd. Det är nått speciellt med att höra det ifrån just Martin Beck.

-Tack, svarar han och ler.