Tårar av blod

Kapitel 1.

Plötsligt känner hon hur tårarna börjar rinna.
Nej.
Den här gången är det inte tårar.
Det är blod.
Det är så konstigt. Men det konstigaste är att hon inte blir rädd, och att hon bara tycker att det här är konstigt och inte läskigt. Hon känner hur blodtårarna letar sig mot munnen och att de lyckas. Hon känner hur järnsmaken kramar om hennes smaklökar och hur snurrig hon känner sig.
Allt blir svart.
Hon slutar tänka.

*****

Michelle ser hur blodet sakta rör sig ner från Evelinas ögon och fortsätter ner på hennes kinder och sedan in i munnen. Hon kan nästan känna hur äckligt det smakar med tanke på att hon inte själv är så förtjust i järnsmaken i blodet. Hon ryser när hon tänker på det.
Men hon får inte tänka på det just nu. Hon får inte tänka på hur äckligt det smakar för Evelina när hon faktiskt gråter blod. Hon vet inte vad hon ska göra. Hon vet inte vad hon kan göra. Det känns som om hon sitter fast i golvet, det brungråa kalla stengolvet är hon som fast klistrad på, inne i bildsalen. Varför kan ingen annan se att Evelina gråter? Och inte nog med att hon bara gråter, hon gråter ju fyfan blod!! Är hon en elak vän om hon tänker så? Att hon inte orkar ta det här nu..?
" Evelina? " Säger Michelle och känner hur mycket hon måste anstränga sig för att bara säga det.
" Evelina!? " Säger hon lite högre men det låter fortfarande väldigt lite.
Men Evelina svarar inte. Michelle kollar sig omkring, ingen verkar ha ens sett en skymt av något rött i Evelinas feja.

*****

Metallen på räcket i trappen har börjat rosta. Det vanligt silvriga järnräcket är nu gyllenbrun.
Vanessa längtar efter Linnéa.. Hon längtar efter att få röra vid hennes hud och bara vara. Strunta i alla problem. Strunta i att alla i hela Engelsfors har fått element och att allt är snurrigt. Strunta i att det bara är 1 och ett halvt år kvar tills Erik kommer ut. Strunta i allt. Det hon mest oroar sig för är att Erik har luft elementet som hon. Det betyder att han kan göra jätte mycket psyksaker utan att någon ser eller hör honom. Fast ännu värre hade det väl varit om han hade haft jord. Vanessa kan inte tänka på något annat än Elias när dem precis skulle hem igen. Hon tyckte synd om honom. Att alla trodde på allvar att han tog livet av sig. Men nu ska alla få veta.
Alla.
Det är nästan omöjligt att tänka sig att allt är över.
Allt.
De utvalda.
Dem jäkla demonerna.
Beskyddarna. Det har blivit som vardag för Vanessa men nu är det över. Alla oskyldiga som dött så att dem inte fick känna känslan av vinst.
Elias.
Dem fick inte vara med att rädda världen.
Rebecka.
Dem fick inte vara med och sammarbeta.
Ida. Ida som mobbade Elias, Linnéas bästa vän. Ida som var ihop med Erik, Han som försökte mörda Linnéa, mobbade Anna-Karin på högsta nivå, kom på namnet svetthoran men pissade på sig på skolgården, fick namnet "pisserik " av Anna-Karin och blev dömd till 5:års fängelse.
Vanessa tänker på Olivia. Hon tänker på att hon dödade henne. Hon känner på sitt ögonbryn, förväntar sig nästan att såret ska vara kvar. Ryser till när hon känner lukten av bränt kött, lukten av frasse-är-dödad-av-Olivia-och-hennes-jäkla-blixtrar-lukten. Hon hade aldrig känt den lukten förut men ändå var hon så säker på att något var fel. Hon känner hur hon ramlar ut ur fönstret med Olivia brevid sig. Hon känner hur hon plötsligt börjar flyga. Som om det var helt självklart att hon kunde det. Hon inbillar sig att hon hör dunsen när Olivia träffar marken, den som hon också skulle träffat om hon inte hade kunnat flyga. Om hon inte haft luft som element.

-----

( Så ni vet så kommer mina kapitel komma 1-3 gånger i veckar men de kommer kanske bli väldigt korta ) ;)