Tårar av blod

Kapitel 3.

Minoo ligger tätt intill Gustaf. Hans söt luktande hudkräm luktar gott av vanilj och smultron. Minoo trycker sig tätare intill Gustaf och han drar henne intill sig så att det nästan gör ont. Nej. Det gör inte ont när han är med henne. Hela hennes kärlek till honom är nästan för stor för henne. Den blomstrar inom henne. Gustaf kysser hennes tinning och vänder henne om så att hon kan se honom i ögonen.
" jag älskar dig, Minoo. " säger han mjukt. " Det vet du va? " säger han lite allvarligare, men hon kan se hur hans vackra ögon glittrar.
Hon drar sina läppar mot hans öra, " ja. Det vet jag. " säger hon. " och jag älskar dig med." Fortsätter hon. Hon för sina läppar ner mot hans och kysser honom. Hans läppar är så otroligt mjuka. Som alltid. Tänker Minoo och fnissar till. Tänk att Gustaf Åhlander, den populära, snygga, normalt smarta, roliga och perfekta fotbollskillen som han var förut, just nu ligger här i hans säng i hans hus på hans tomt. Med Minoo. Klassens nörd och töntigt smarta tjejen med ett vulkan utbrott med ackne till 90 % av hela hennes ansikte. Hon önskar att hon kunde ligga så här i resten av sitt liv. Aldrig mer tänka på saker som alltid är i hennes huvud. Läxor som ska göras, prov som ska göras, Ackne som ska täckas, idrotts kläder som ska tvättas, historieboken som skulle varit inlämnad på biblioteket för typ 1000 år sen.
Minoo brukar inte vara så slarvig. Det är bara det att hon aldrig mer har något att vara bäst på längre. Hon har redan Gustaf, och det vet hon. Hon behöver inte oroa sig längre. Förut var det en annan sak. Då var det Max. Synd att hon bara hade lite dålig smak, det kunde hellre varit bild läraren. Han som hånglar med alla sina elever och ligger med hälften.
Gustaf är som hon drömde att Max skulle vara fast 100 gånger mer.
Hon lägger över benet på Gustafs och han lägger armen om och kysser henne.

*****

Gustafs kropp nästan vibrerar. Han är så upprymd av kärlek så att det inte är möjligt.
" Vi borde göra det här oftare." Säger Minoo. "Alltså. Umgås, menar jag." Forsätter hon och blir lite röd om öronen. Men det gör inget. Inget alls. Det ända som betyder något är att hon är här. Nu. Och förresten så vill Gustaf också göra det här oftare. Att ligga och umgås. Det är något som småbarn skulle stå och fnittra sönder över. Gustaf har själv varit i den åldern. Den åldern som man letar efter någonting att misstolka. Minoo ställer sig genast upp. Hon har både allvaret och förvirringen i blicken och Gustaf ser att det inte är hon som gör det. Någon styr henne. Gustaf försöker dra henne intill sig igen men Minoo är som ett järngrepp i sig. Det är som att försöka lyfta ett världens största sten. Näst intill omöjligt. Gustaf vet hur Rebecca dog. Någon styrde henne. Alla tankar fladdrar runt i huvudet. Slår i alla skrymslen och hörn. Men det ända han han tänka på är att försöka få tag i Minoo. Han sliter och drar men Minoo står kvar som orörd på exakt samma plats som hon stod på för tre minuter sen. Plötsligt ramlar hon ihop. Hon drar med Gustaf i fallet och han landar på henne. Kind mot kind. Det är skönt. Hennes kind är varm som en nybakad baguette. Men den kyls ner av något blött som rinner mellan deras varma kinder. Gustaf skymtar något rött på Minoos kind, han vet han inte vad som är vad längre. Han känner lukten av järn och vill inte ens veta vad det är. Gustaf ställer sig upp. Han har inte märkt att han gråter för ens nu. Han hämtar hushålls papper i köket. Det är först nu han känner sina tårar och han tycker att det är skönt att få gråta. Han går in i rummet där Minoo ligger medvetslös och torkar bort blodet från hennes kind.

------

Ja.. Nästa kapitel kommer antingen imorrn eller på torsdag.. ;)