Tårar av blod

Kapitel 2.

Mr. Niemen står det med snirkliga bokstäver på gravstenen.
Anna-Karin har aldrig saknat någon så mycket som nu.
Det var som om morfar på något sätt aldrig oroade sig om något. Inte ens när Anna-Karin skulle rädda hela den här världen från något som var beredd att döda allt.
Allt.
Allting är slut.
Det får henne att börja gråta. Det kanske är konstigt att börja gråta för att hon inte kan rädda världen från demoner längre. Hon vet inte om det är det som får henne att gråta eller att det är det hon kom hit för. Det är iallafall inget " måste-radera-alla-sms-för-att-demonernasvälsignade-inte-ser ". Det var nästan lite spännande. Om hon dog så var det ingen som skulle sakna henne ändå. Ingen förutom morfar som ändå snart skulle gå bort. Plötsligt så blir hon arg, arg på alla. Särskilt Erik, mamma och morfar. Morfar. Morfar som aldrig gjorde något fel, som alltid var där. Förutom nu. Han var tvungen att lämna henne när hon och de andra inte behövde rädda världen. När hon blev som ensamast igen.
Nej. Hon får inte tänka så. Istället börjar hon tänka på allt som kommer hända när alla får krafter. Tänk om allt blir kaos igen? Tänk om inget blir som vanligt.
Hon orkar inte tänka mer på det där. Det är för mycket.
" Hejdå.. morfar. " säger hon istället, tårkar bort tårarna och lägger tulpanerna som hon stått och burit på bredvid ljuset som hon släcker.

*****

Linnea vet att det är fel att spionera men hon kunde inte låta bli att tycka synd om Anna-Karin. Hon kunde inte låta bli att bara titta lite snabbt i hennes hjärna. Hon vet att det också är fel och nu sitter hon här och lurar sig själv att Elias finns bredvid henne. Precis som Anna-Karin tänkte så är allt slut.
Allt.
Det är svårt att fatta. Men det kanske inte är helt slut. Om nu alla får krafter så måste det ju finnas något hinder. Typ som rådet.
Rådet.
Hon ryser när hon tänker på vad som kan hända med henne och alla andra föredetta utvalda. Alla har eller kommer få krafter förutom en person.
Minoo.
Linnea tycker synd om henne. Hon gav upp allt som hon hade lärt sig. Allt som hon hade längtat efter, och tänk allt som hon gav upp för att få lära sig det hon gav upp sen.
Linnea knäpper bort tankarna. Dem är för svåra och komplicerade. Typ som Minoo förklarade att det var med Clara innan hon hjälpte henne.
Men det är ännu komplicerade.
Hon gör likadant som Anna-Karin, hon lägger blommorna bredvid doftljuset som luktar gott med persikor som hon släcker.

När Linnea är på väg hem till Vanessa så tänker hon på hur det ska bli när Janike Dahl tröttnar på henne. Hur ska det bli då? Ska Linnea sova på gatan med en rosa sovsäck med en vattenflaska närmast sig? Hon bor ju fortfarande med Vanessa och hennes mamma. Tänk om pengarna tar slut. Tänk om Vanessa tycker att Linnea är töntig som måste sova på golvet med sin rosa sovsäck?
Nej. Hon får inte tänka så. Hon får inte bli en idiot igen. Hon får inte glömma bort att Vanessa älskar henne och att Linnea älskar henne.
Det skrämmer henne att hon tänker så.
Just nu vill hon bara höra Vanessas röst, känna hennes kokos lukt och röra vid hennes hud.
Det tar ett tag innan Linnea har grävt klart efter sin telefon i sin svartblanka väska. Till slut hittar hon den. Hon trycker på favoriter och bläddrar längst upp i kontaktlistan och hittar Vanessas namn. Över Björn Wallin.

*****

Vanessa känner hur hela fickan vibrerar. Hon har alltid tyckt att det är en obehaglig känsla men när hon tar upp telefonen och ser namnet på displayen så känns det som en vals på rosor. Som hennes mamma brukar säga. Hon svarar direkt efter att vals låten spelat färdigt.
" hej.." Svarar hon. " har det hänt något? " hon känner genast hur nervösiteten kommer och försvinner när Linnea svarar.
" Nej. Jag ville bara höra din röst " svarar hon och Vanessa hör hur sant det är. Allt hon vill är exakt samma sak.
" Jag är hemma snart. " säger hon istället. " jag tänkte precis på dig ".
" Jaha. " säger Linnea och Vanessa nervösiteten kommer igen. Den här gången som en klump som fastnat i magsäcken. " tänkte du som något bra eller? " fortsätter hon.
" Vad tror du? " säger Vanessa så mjukt hon kan. Men hon vet inte om hon lyckas när hon hör Linnea svara.
" Jag är iallafall också hemma snart. " säger hon hårt. Vanessa kan nästan höra hur hennes ögon gnistrar, så som dem bara gör när hon är frustrerad eller irriterad. " Ses ". Fortsätter hon och sedan lägger på.
Vad stelt det blev. Vanessa försöker intala sig med att det nog inte betyder något.
Men innerst inne vet hon att det är något fel.

-------

( Detta var då kapitel 2.
Jag hoppas att ni gillar det Och att ni får samma känsla som jag fick när jag läste cirkeltrilogin. ;)
Nästa kapitel kommer på tisdag tror jag )