Better Than Words || One Direction

Två

Niall. Det lät så bekant, som ett namn på en syssling eller kusin man inte träffat på länge. Jag försökte tänka tillbaka till innan jag blev kidnappat, på mina släktingar och vänner.

"Inte kommit på svaret än, princess?" frågade han mej och log åt sej själv. Han svängde med bilen och vi åkte in på en grus väg. Jag skadade fundersamt på huvudet och tänkte efter. Jag känner igen det, jag vet att jag känner igen det, men vart ifrån?

"Skulle prinsessan vilja ha en ledtråd?" sa han och kollade på mej. Jag nickade och kisade med ögonen.

"Radion" sa han och vände tillbaka ögonen mot vägen. Radion? Va vad det för någon dåligt fucking ledtråd. Jag tänkte, men kunde inte koppla ihop det. Mina tankar över gick från, Niall, till radion, bara för att komma tillbaka till Niall. Men sen slog det mej. Jag rörde försiktigt handen till radion som satt i bilen och klickade på den.

"Polisen fortsätter sitt letande efter Niall Horan, som sedan i tisdags rapporterats ha både rånat central banken och dödad minst tio poliser, och fem civila. Vi råder er att stanna hemma, och om ni har några tips om vart Niall kan vara, tveka inte med att ringa"

Jag stelnade till åter igen, och svalde hårt. Plötsligt så kommer jag ihåg hur Niall var överallt på nyheterna, radion och tven innan jag försvann.

"What's wrong princess, droped your crown?" frågade Niall och skrattade hånfullt åt mej. Jag skulle precis öppna bildörren då han låste den.

"Var det du som kidnappade mej innan?" frågade jag och klämde ihop mina händer.

"Knappast, jag skulle aldrig gå så lågt att jag skulle hålla någon kvar i tre år" sa han.

"Jag skulle såklart döda dom långt innan det" la han till och gjorde en till grov sväng med bilen. Jag var i chock, kidnappad en gång till, just när jag trodde jag var fri. Jag kände mej så dum för att jag trott på första bästa person efter att jag vart kidnappad.

Plötsligt rullade vi in på en gård och jag såg ett stort vitt hus. Varför ha ett hus mitt i skogen, var min första tanke. Men om Niall nu tagit hit mej för att döda mej så förstår jag det. Han stannade bilen och låste upp bil dörrarna, jag tog min chans.
Jag öppnade dörren och rusade i mot skogen.

"Jag skulle inte göra det där om jag var du" sa han, men jag brydde mej inte, jag bara sprang. Jag kollade bak, och där stod Niall med händerna i fickorna och bara log mej. Vafan sprang han inte efter mej för? Jag fortsatte med kom inte långt innan någon ställde sej framför mej och tog tag i min midja och lyfte upp mej på hans ena axel.

"Släpp ner mej!" sa jag och började sparka och banka på vem det nu vars rygg. Han gjorde ingenting utan tog bara ett hårdare tag om mina ben och jag kunde inte längre röra på mej. Jag var slut, jag hade sprungit halva natten ifrån ett freak bara för att bli möt av ett till freak. Jag slutade göra motstånd och slappnade av där uppe på ryggen. Jag kollade ner på hans kläder, ett par svarta jeans och gråa skor. Det var i allafall inte Niall. Till slut satte människan ner mej på marken igen.

"Sa ju att det inte var en bra ide" sa Niall som stod kvar i exakt samma position som innan, med händerna i fickorna. Jag pekade finger åt honom och kollade åt sidan. Han som hade burit upp mej hade lockig hår ner till axlarna, och han var ännu längre än Niall. Jag kände mej som en plutt helt enkelt.

"Kom nu" sa Niall och pekade mot huset. Jag skakade på huvudet.

"Jag kan bära dej igen lika enkelt som innan" sa han med lockigt hår. Jag skakade på huvudet igen och la mej ner på marken. Så brukade jag göra när jag inte ville gå till skolan när jag var liten, det tog tid för mina föräldrar att få upp mej därifrån. Min mage kurrade till och jag satte mina händer för den.

"Prinsessan hungrig?" frågade Niall och log hånfullt åt mej som om jag var fem år. Jag hade kunna ligga här hela dagen, problemet var att jag var så hungrig. Min kidnappare hade gett mej precis så mycket vatten och mat en människa behöver utan att dö, precis.

"Om ni har mat, så kommer jag in" sa jag och kollade upp mot dom, vad hade jag och förlora? Jag har varit reda för att dö i tre år snart.

"Såklart vi har mat" sa den med lockigt hår. Jag blundade och suckade, sen så reste jag på mej.

"Jag är Harry btw" sa han och sträck ut handen mot mej. Jag kollade på hans hand och rynkade på näsan och gick därifrån. Skulle fan heller hälsa på någon som var med på att kidnappa mej.

"Inte ens ett hej?" frågade han och jag skakade på huvudet och gick in i det gigantiska huset.