Better Than Words || One Direction

Ett

Jag sprang, jag sprang bara. Så långt ifrån honom jag kunde komma, jag bara sprang. Den friska natur luften mot min sönderslagna hud var det bästa som jag hade känt på länge, allt för länge. Frisk luft har jag inte känt på två år, fem månader och sju dagar. Jag har räknat, varje dag. Det var det ända som ibland lugnade mig ifrån allt jag stått i mot. Jag bara räknade, sekunder, minuter, timmar eller bara blod sår.

Skogen var mörk, och man kunde knappt se igen den, så tätt var den. Då och då piskade en kvist till mej i ansiktet, men det var inget i jämförelse med den smärta jag stod ut med när jag var hos honom. Jag hade aldrig sett ett ansikte, hört en röst, namn eller ens hans hud. Allt jag hört var hans andetag, och hans svarta klädsel som han hade på sej dag in, och dag ut.

Jag måste ha sprungit i två timmar, allt för att komma där ifrån. Tills jag såg ett ljus, ett svagt, väldigt svagt ljus röra sej mellan träden. Jag stannade tvärt och iakttog ljuset bakom ett träd. När jag kollade fram kunde jag se hur ljuset långsamt blev starkare.

"Hallå?" rösten kom ifrån ljuset, och jag slängde mej tvärt bakom trädet igen.

"Jag kan se dej" sa rösten igen, jag kunde tyvärr inte komma på om det var en kille eller tjej då jag bara hör min egna röst på senaste tiden. Jag hörde fotsteg och jag stängde mina ögon och tryckte mej närmare trädets stam. Plötsligt fick jag en ficklampa rakt i ansiktet och jag slängde mej på marken.

"Oj förlåt gick det bra?" frågade rösten och sträckte fram en hand. Jag kollade upp på gestalten och såg en kille, i min ålder, med blont hår. Jag tog hans hand och han hjälpte mej upp, jag var fortfarande helt chockad. Jag kollade upp på killen och han log smått mot mej.

"Varför är du ute och går så här sent på natten?" frågade han och såg oroat på mej. Jag öppnade munnen, men inga ord kom ut. Han bara kollade på mej, och sa ingenting.

"Kom här" sa han och drog med mej till vägen som låg ungefär 100 meter därifrån. Han höll fortfarande min hand, och för första gången på länge, kände jag mej säker. När vi kom till vägen så öppnade han sin bildörr för mej, men jag tvekade.

"Är det något fel?" frågade han och kollade ner på mej. Jag måste vara ett helt huvud kortare än honom, och plötsligt så kände jag en ensam tår nerför min kind. Han kollade på mej chockat, med drog mej sedan in i en varm och mysig kram.

"Okej berätta nu, vad har hänt?" frågade han och jag satte mej ner i bilen.

"Jag, ja har varit bort i snart tre år" sa jag och visste inte hur jag skulle formulera det. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag förklara att jag blev kidnappad, våldtagen, slagen och instängd i tre år?

"Vänta va?" sa han helt förvirrad och kollade ut ur fönstret. Jag suckade och bestämde mej att berätta hela historien.

Jag såg hur träden susade förbi fönstret på bilen, solen hade börjat gå upp. Första gången jag såg solen, inte första gången med sen jag blev kidnappad är det första gången. Jag hade berättat allt för den här killen, jag hade ingen aning om vem han var men han hade lyssnat på mej hela tiden. Då kom jag på att jag inte visste vad han hette, så jag vände mej mot honom och la huvudet på sned.

"Förresten, vad heter du?" sa jag och kollade på hans blå ögon.

"Du först" sa han och kollade väldigt seriöst mot mej. Jag rynkade på ögonbrynen och kollade konstigt på honom.

"Varför? Jag fråga först" sa jag åt honom. Han vände huvudet från vägen och hans ljus blå ögon blev nästan mörka.

"För att jag inte vill att du ska bli rädd" sa han och vände tillbaka huvudet. Jag stelna till, vad menade han med det? Jag var stum, vad skulle jag säga?

"Varför skulle jag bli rädd för dej?" frågade jag och log så fejkat jag kunde för att inte vissa min rädsla.

"För att jag heter Niall" sa han.