never let me go - slutat skriva

kapitel 4

bild-Nichole Mayers
låt- Adele/Set fire to the rain;remix
🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸🌸

Röken sprider sig snabbt och folk springer ut i ren panik. Ett fönster krossas och snart är huset tomt.

Utanför står Nichole och ser på huset med stora ögon samtidigt som himlen färgas av en grå barriär av rök och ett orangeaktigt ljus lyser upp framför våra ögon.

Inom en kort stund är brandkåren här. Minst sju brandmän rusar in i huset för att försäkra sig om att huset är tomt, vilket det tydligen var, för snart är dem ute igen och ger klartecken till några andra brandmän som står vid en av brandbilarna som sedan springer fram med dem gigantiska vattenslangarna och vattnet forsar ur dem i riktning mor huset.

Nichole står fortfarande med blicken mot huset när jag kommit fram till henne.

"Är du okej?" frågar jag henne och tar försiktigt tag i hennes arm, men hon reagerar inte ens.

"Nichole?" säger jag lite högre och skakar om henne en aning och tillslut fäster hon blicken på mig.

"V-va?" Hennes ögon är stirriga och hennes händer darrar en aning.

"Mår du bra?"

Hon tittar på mig med stora ögon.
"J-ja.. Men h-huset.." Nicholes gudomliga ögon vrids åter igen i riktning mot huset där brandmännen fortfarande försöker få stopp på elden.

"Det löser sig.." Vad fan säger jag ens? Hennes hus brinner och hennes föräldrar lär ha ihjäl henne för det.
"Nicco, vart är dina föräldrar?"

"Afrika, på en av sina resor.." muttrar hon som svar.

Minut efter minut och elden är nu borta och en av brandmännen kommer nu fram till Nichole.

"Är det du som bor här?"

Nichole nickar svagt och tittar på mannen med sorgsna ögon.

"Här." Han räcker över en filt till henne. "Ni hade tur, det fanns massa bensin på nedervåningen, hade elden nått dit hade vi nog inte kunnat stoppa elden." Mannen skrattar försiktigt men ser snabbt att Nichole inte ser något roligt i det så han hostar högt till och kollar på mig. "Är du hennes pojkvän?"

Jag nästan hoppar till av chocken, om jag är Nicholes pojkvän? What the actual fuck? Men snart förstår jag varför brandmannen tror som han gör.
I flera minuter har jag stått och haft mina armar runt henne, utan att tänka på det. Det kändes så naturligt.

"N-nej." svarar jag och släpper taget om henne och blickar ut bland människorna och får syn på Marcus.

"Nå väl, Du får komma med oss till station, där kan du ringa dina föräldrar och stanna för natten." Mannen ler mot Nichole. "Har du någonstans att ta vägen efter det?"

Nichole tittar bort. "Mhm."

* * *

Jag vaknar av att min telefon ringer och snabbt svarar jag.

"Mja?" får jag fram och gnuggar mig i ögonen.

"Cody?"

"Mh?" stönar jag fram.

"Det är Nichole.. Mayers.." Hastigt reser jag mig upp i sängen och är helt plötligt klarvaken.

"O-oj, Gud hej.." stammar jag fram, måste låta skitlöjligt.

"Jo, uh-m." Hon tar en paus. "Mina föräldrar svarar inte, tror inte dem har något täckning eller något.. Jag har ingenstans att ta vägen.. tror du jag kan typ.." Hon suckar tungt. "Tror du jag kan stanna hos dig? Bara under ett dygn eller så.."

"J-ja självklart.." jag skrattar till och reser mig upp ur sängen och ställer mig framför spegeln. "När kommer du?"

Hon skrattar tyst. "Är utanför dig om fem." Sen lägger hon på.

okej hon är här om..

"fem?!" Skriker jag högt och sätter händerna över huvudet samtidigt som jag granskar mitt stökiga rum.

Snabbare än vinden plockar jag undan kläderna på golvet, godispappret som jag var för lat för att slänga i soptunnan, en gammal tidning och slutligen bäddar jag sängen.

"Cody!" ropar pappa från hallen. "Besök!"

Jag ska precis springa ut till hallen när jag råkar se min egen spegelbild.

KLÄDER?!

Jag rotar åt mig den första tröjan jag ser och drar på mina jeans i farten.

"Cody?!" Ropar pappa igen.

"Kommer strax!" skriker jag tillbaka.

När jag tillslut kommer ut i hallen så sitter pappa i köket med Nichole och dricker kaffe, eller te.

"Tja." Får jag fram och lutar mig mot dörrkarmen.

Nichole ler mot mig.

"Hörre-du Cody, Nichole berättade nyss att hennes hus brunnit?" Han slår ihop händerna. "Jag erbjöd henne att stanna här så länge hon ville, jag vet ju att Ronny och Monica ofta är ute och jobbar, så Nichole får mer än gärna stanna här, så länge hon vill!" säger han åter igen och jag skrattar.

"Ni ungdomar kanske kan hjälpa mig med altanen?" Flinar han och blinkar med ena ögat mot mig.

"Knappast, det får du faktiskt fixa själv gubbjävel."

Pappa skrattar och pekar finger åt mig.

Jag nickar åt Nichole. "Kom." och det gör hon, hon tackar Jack för kaffet, eller teet, fortfarande inte säker på vilket. Sedan följer hon snällt efter mig in till mitt rum och sätter sig på sängkanten.

Jag själv sätter mig i min vita datastol. "Vart vill du sova?" skrattar jag.

"Vad erbjuds?" svarar hon och ler stort mot mig.

"Mjo, golvet är ju ganska skönt alltså." skrattar jag och skakar på huvudet. "Nej, jag driver bara. Min säng, soffan, vi har ett gästrum som man kan lägga in en madrass i men det är faktiskt ganska läskigt att sova där." skrattar jag.

"Jag tar soffan." Svarar hon och nickar mot min svarta tygsoffa som står i andra änden av rummet.

"Säker? Du får ta min säng, den är mjuk som fan, som att sova på moln."

"Soffan blir skitbra." fnittrar hon och tittar sedan på mig med sina stora brun-gröna ögon. "Tack Cody, det är verkligen jätte snällt."

Mitt hjärta slår ett extra slag. "Ingen fara Mayers." Ler jag stort åt henne och snart kommer Timzo springandes som han gick på sterioder och hoppar upp i min famn.

"Vart är din hund föresten?"

"Hos min mormor, dem skulle iväg och campa och Ozzy brukar alltid följa med dem ut dit, så han får springa av sig lite." skrattar hon samtidigt som Timzo nu hoppar upp i hennes knä och slickar henne frenetiskt i ansiktet.

Typiskt Timzo, han tror att han är en liten valp fortfarande, jävla pucko.